unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Operarösten bäst även när ”Trollflöjten” slutar vara opera

När ”Trollflöjten” blir sångspel på Göteborgs stadsteater är det ändå operasångerskan Karolina Andersson som gör störst intryck, skriver Bella Stenberg.
Karolina Andersson och Hans-Erik Dyvik Husby i Trollflöjten.
Karolina Andersson och Hans-Erik Dyvik Husby i Trollflöjten.
Foto: OLA KJELBYE

Trollflöjten - Efter W A Mozart

Översättning: Alf Henrikson
Bearbetning och regi: Melanie Mederlind
Musikarrangemang: Tommy Jonsson
Med: Karolina Andersson, Hani Arrabi, Therese Erch, Eric Ericson, Hans-Erik Dyvik Husby, Carina M Johansson, Ramtin Parvaneh samt praktikanter från Performing Arts School Matilde Holmstrup Andersen, Daniella Hörslykke, Oscar Linder, Arvid Nygren
Musiker: Paula Hedvall, Simon Ljungman, Axel Mårdsjö, Emma Runegård
Scenografi och kostym: Maja Kall
Mask: Maria Agaton
Ljus: Carina Persson Backman
Ljud: Daniel Johansson
Koreograf: Lisa Alvgrim
Längd: 2 timmar 55 minuter
Spelas till: 7 mars

Mozarts populära opera hade premiär 1791. När Göteborgs stadsteater sätter upp sitt första sångspel har musiken förändrats och handlingen moderniserats till att handla om en vårdnadstvist mer än en kidnapping, även om Pamina förvisso är inlåst av sin far. Nattens drottning är en förtvivlad mor. Båda utnyttjar barnet för att såra den andra. Den religiösa symboliken och kopplingen till Frimurarna är bortplockad, Sarastro är istället ledare för en hemlig sekt där manligheten bokstavligt talat dyrkas.

Det kvinnofientliga finns kvar, men behöver tyvärr knappt bearbetas för att ge samtida genklang. Ramtin Parvaneh som betjänten Monostatos som försöker våldföra sig på Pamina har uppdaterats till en incel. Sången är inte hans styrka, men han löser det genom att lustfullt ta sig an operans manér. Även Eric Ericson har kul med den komiska och kärlekslängtande Papageno, som dock även han betraktar kvinnor som något som ska tämjas och ägas. Flera av hans sånger påminner oväntat mycket om Bellmans epistlar.

Musiken är inte längre opera, så när ensemblens enda operasångare, sopranen Karolina Andersson, tar ton blir kontrasten stor. Hon har just Nattens drottning som en av sina paradroller och får välförtjänt kvällens längsta applåder för den berömda hämndarian. Andersson äger scenen men visar samtidigt hur bra det kan bli.

Sarastro i Hans-Erik Dyvik Husbys version är inte lika imponerande. Rocksångaren, känd som Hank von Hell från Turbonegro, saknar tillräcklig pondus i såväl kroppsspråk som röst för att övertyga som skrämmande trollkarl eller mäktig kulturman. Han blir bara en iakttagare som försöker styra andra och hans visdomar en parodi.

Överlag är rösterna lite för tunna. Kärleksparet spelas av färska musikalartister, men Therese Erch övertygar när hon gestaltar Paminas förtvivlan efter kärestans svek.

Handlingen är i grunden fylld av starka känslor och mystisk, men scenografin avskalad. I första akten bara med ett lågt podium för de fyra samspelta musikerna på den roterande scenen, vit fond och skärmar med lampor vid sidoväggarna. Sarastros mörka slott frambringas med lösa vita väggar och massvis av fallossymboler. Det vore ju inte heller Göteborgs stadsteater om det inte också filmas på scenen och visas på fonden.

Nackdelen med det avskalade formatet och omgjorda musikformen är att det inte finns något som väger upp eller distraherar från det ologiska, röriga och fragmentariska. De tvära kasten mellan lycka och olycka, självmordstankar och slutets försoning förankras inte. Mer än något annat blir ”Trollflöjten” komedi. Och inte ens en fullt fungerande sådan.