Ohlssons barndetektiver misstänker alltid spöken

Det finns nämligen en inbyggd motsättning i texten. Metoderna som barnen använder grundar sig helt klart på känd vetenskap. De går i Sherlock Holmes och Leif GW Perssons fotspår. De iakttar verkligheten, gör noteringar och drar slutsatser. På det viset har boken mycket att lära sina läsare om hur kvalificerat tankearbete bör bedrivas.

Men låt säga att någon fällt ett träd, som fallit över järnvägen och därmed blockerar tågtrafiken: måste det nödvändigtvis vara ett spöke som hållit i sågen? Kanske, för det finns ju inga fotspår i snön.

I stället för att söka andra förklaringar fastnar Elsa och Kalle direkt för sin spökteori. På det viset framstår de som väl fyrkantiga i sin syn på världen. De tar saker och ting för givna på förhand.

Rättare sagt: det är författaren som har behövt forma dem på det viset, för att få den litterära världen att hänga ihop. En förklaring till att barnen anammat ockulta föreställningar är att de influerats av sin farfar. Han tar det paranormala på fullaste allvar och anses ha förvärvat expertis inom området.

I ”Fallet med den stora tågolyckan” anlitas de spökkunniga barnen av självaste borgmästaren. Också hon tar för givet att de sabotage som riktats mot tågtrafiken utförts av övernaturliga väsen.

Som läsare är det bara att gilla läget och försöka hitta värden bortom den tveksamma idén om spökens existens. Dessbättre finns det goda exempel på detta. Berättelsen bärs upp av en mycket sympatisk ådra, nämligen att uttrycka sympati och förståelse för människor som råkar ut för orättvisa beskyllningar.

Men nog hade det varit härligt om Alfons Åberg stormat in i storyn med sitt välbekanta mantra: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!” Så lär det inte bli. Ändå vore det intressant om synen på spöken problematiseras i eventuella kommande böcker i serien.