Oantastliga berättelser skapar oro
Motberättelser
Prosa
Författare: John Keene
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Nirstedt/Litteratur
Efter att ha prokrastinerat en längre tid, det vill säga förhalat att skriva den här recensionen om John Keenes ”Motberättelser”, tvingas jag ändå erkänna att den här boken verkligen är ganska svår att skriva om. Det kan finnas många skäl till det, brister hos mig själv, kunskapsluckor om amerikansk litteratur som gör mig osäker, och så vidare. Men jag tror också att det rör sig om den air av oantastlighet som verket ges dels av andra recensenter som skrivit om den, dels av Judith Kiros efterord och även av förläggaren Gunnar Nirstedts traditionsenliga och personligt hållna brev som skickas ut tillsammans med varje ny bok från förlaget. ”När jag nu skickar ut boken för benägen läsning är det i en värld som verkligen behöver den” avslutar han brevet.
Jag får som recensent känslan av att jag har att göra med något sakrosankt – och att jag riskerar att göra bort mig (eller framstå som politiskt inkorrekt) om jag inte förstår det. En rätt så jobbig sits. Ändå uppfattar jag ”Motberättelser” som en riktigt bra bok. Dessa tretton berättelsers synliggörande av gestalter som är ”glömda” och ”bortträngda” – från 1600-talet till modern tid – på de amerikanska kontinenterna – är genuint välskrivna och utomordentligt uttänkta. Men jag upplever att det är just det uttänkta – det strategiska och överlagda – som är problemet med dem.
Eftersom ”Motberättelser” fått en så ideologiskt färgad inramning och tycks ha framställts i en akademiskt radikal miljö – och möjligen även har en radikal agenda eller grundpremiss (som jag ärligt talat inte fullt ut förstår) bakom sin tillkomst – blir jag som recensent en smula orolig.
”Om jag inte begriper att världen behöver det här verket, beror det på att jag då tillhör fiendesidan i en nu alltmer polariserad litteraturvärld?”
En oro som kan bero på att verkets ideologiska slagsida närmast skapar en form av utpressningssituation: Om jag inte begriper den postkoloniala teorins självklarhet och absoluta nödvändighet, om jag inte sympatiserar fullt ut med strategiska koncept som ”motberättelser”, om jag inte begriper att världen behöver det här verket, beror det på att jag då tillhör fiendesidan i en nu alltmer polariserad litteraturvärld?
Det är i och för sig möjligt att min oro är överdriven. Men det kan också vara så att Nirstedts ord faktiskt ställer implicita krav att jag som läsare utan vidare bör acceptera den underström av identitetspolitiskt tankegods som genomsyrar verket. Detta förtar något av glädjen med att vara en läsande person. Alltså glädjen i att få tänka själv. Men det är mycket möjligt att ”Motberättelser” är en viktig bok på grund av dessa komplex.
Men när den i stort sett placeras i en kontext av ”culture war” vet jag inte om man gör den – eller litteraturen i allmänhet – rättvisa. En svartvit och tendentiös världsbild underminerar det som kännetecknar skönlitteratur: Dess tvetydighet och öppenhet.
