Hanna Grahn: Nu är det upp till oss andra att förvalta Leon Rytz berättelse

Vid ett tillfälle tog jag med mig en av mina döttrar och hennes kompis hem till Leon och hans fru Esters hus i Sandared. Jag hade frågat innan förstås, om de orkar berätta en gång till. Bordet i vardagsrummet var uppdukat med massor av kakor, och Leon berättade. Ester var tystare, valde sina ord noggrannare, och jag uppfattade det som att hon plågades mer av att tala om minnena.

Leon Rytz förstod värdet av att han vittnade om andra världskrigets fruktansvärda fasor: ”Jag vill gärna fortsätta att berätta så länge jag orkar. Jag vill hedra de oskyldiga som mördades under förintelsen”, sa han. Otaliga är de skolbarn som har lyssnat på Leons berättelse om hur han flyttades runt på flera koncentrationsläger innan han hamnade i Treblinka som 15-åring. Mot alla odds lyckades han fly dödslägret.

1945 kom Leon till Sverige, och året därefter till Borås. Han utbildade sig på Textilinstitutet och fick arbete. Det var många överlevare som kom just till Borås efter kriget, bland dem också Ester. De båda träffades och blev kära.

Men det dröjde innan de orkade öppna sig om helvetet de varit med om. ”Först höll de tyst för att inte plågas”, skriver journalisten och författaren Snezana Bozinovska i boken ”Vad dina ögon såg”. Sedan var det för att skydda barnen. Det var när ett av barnbarnen ställde frågor som fördämningarna släppte.

Idag vet vi att det är helt nödvändigt för oss alla att kunskaperna hålls vid liv. En farlig nationalism breder ut sig, samtidigt som antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Risken finns att insikten om det som aldrig igen får ske, drunknar i famnen på faktaresistenta grupperingar och konspirationsteoretiker.

I Sandared byggde Leon så småningom upp sitt textilföretag. 2015 utsågs han till Boråsambassadör. Där var han rätt man på rätt plats.

Leon Rytz upplevde som ung människans allra värsta sidor, och ändå utstrålade han så mycket nyfikenhet och värme. Han tog inte ställning i dagspolitiska frågor, på det sätt som exempelvis debattören och författaren Hédi Fried gjorde, men han följde nyheterna noga och när NMR, Sveriges största nazistgrupp, demonstrerade på gatorna skakade han på huvudet: Hur kan detta få förekomma?

För den som överlevt ett av världshistoriens allra värsta brott mot mänskligheten var det svårt att se historien upprepa sig.

I höstas ramlade Leon och fick en fraktur på höften. Och därefter ramlade han en gång till. Familjen berättar att han tappade gnistan när han inte riktigt kunde leva som han alltid gjort.

Det går inte att understryka tillräckligt, den betydelse som Leon (tillsammans med sin hustru Ester) har haft. Nu har hans röst tystnat. Endast ett litet antal mycket gamla överlevare finns idag kvar i Borås.

Nu är det upp till oss andra att förvalta deras berättelser, om mänsklig grymhet, men också om mänsklig kraft att överleva.