GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Nostalgisk trivselteater med politisk fjong

All meningsfull teater talar för sin samtid – och i revykungen Karl Gerhards livshistoria på Göteborgs Stadsteater ser Christian Swalander en gripande bild av tidens humanistiska och artistiska motstånd mot extremhögern.
Göteborg • Publicerad 4 november 2017
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Carina Boberg, Cristoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Tomas von Brömssen, Carin Juborg, Märta Fransson, Marie Delleskog.
Carina Boberg, Cristoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Tomas von Brömssen, Carin Juborg, Märta Fransson, Marie Delleskog.Foto: Ola Kjelbye

Eva Bergman är en stor regissör, hennes förmåga att skapa ett djupt och innerligt samförstånd mellan scen och salong är unik. Likaså hur hon ger sina skådespelare tillit och utrymme för att ge sitt bästa – och de gör det i rikt mått.

Behöver jag säga att jag blev väldigt förtjust i hennes uppsättning av Karl Gerhard? En lek med tid och rum som i ett samlat dramaturgiskt nu ger en bild av den på sin tid så enormt beundrade revy-artisten, som under krigsåren tillsammans med publicisten Torgny Segerstedt i någon mån räddade Sveriges av medlöperi och eftergivenhet skämda självbild.

Om man måste beundra Eva Bergman så måste man älska Tomas von Brömssen, som gör en oändligt känslig och i varje ögonblick, från triumf till tragedi, totalt närvarande gestaltning av artisten och människan Karl Gerhard. Han sjunger mycket bättre än Karl Gerhard, men här sjunger han som Karl Gerhard, och det låter naturligtvis för jävligt. Men det spelar ingen som helst roll, nu heller.

I pjäsens början är det 1940-tal, teatern får besök från utrikesdepartementet, som varnar Gerhard för att framföra kupletten ”Den ökända hästen från Troja”, där nazismen gisslas med elegant och giftig ironi. Tillsammans med den sång som gjorde Zarah Leander till stjärna, ”Jag står i skuggan av en stövel”, utgör de ett antinazistiskt credo som visar att den så kallade underhållningsbranschen kan vara lika viktig för bildandet av politisk medvetenhet med stark samhällsappell som den så kallade seriösa kulturen.

Zarah Leander, här i Carina M Johanssons gestalt, i början primadonnemagnifik, i slutet vacklande och vädjande, for ju till Tyskland och gjorde en lysande karriär i nära relation till nazistledningen. När hon efter kriget återvände, med ursäkten att hon inte varit nazist utan bara politisk idiot, som om inte det vore samma sak, ville ingen engagera henne. Tills Karl Gerhard sträckte ut en hand och lät en publik förlåta henne.

Karl Gerhard var bisexuell, och här gör Eric Ericson en fulltonig insats som hans älskare och sekreterare Göthe Ericsson, sliten mellan kärleken och besvikelsen över de svek han fick utstå. Det här var en tid när homosexualitet var straffbar, men egendomligt nog kunde den, också i den borgerliga publik som gärna gick på revyer med flickor i frack, fördragas så länge den förtegs. Men faran för rättsingripanden fanns alltid och slet på relationen.

Det slet också på människorna, i Karl Gerhards fall tillsammans med ett brinnande och ångestladdat krav på den egna prestationen, på scenen och i texterna. När han till slut brunnit ut, från den imposanta i frack, givetvis, uppsträckta bornerade charmören, till att bli en liten bleknad clown i trasiga skor kommer, fattas bara annat, en underskön dödens ängel och strör sitt sömnstoft över hans huvud.

”All meningsfull teater talar till sin samtid” får någon säga på scen, och att det humanistiska och artistiska motståndet mot extremhögern ges en sådan här intelligent och gripande form låter verkligen teaterns direkta tilltal till fantasin och inlevelsen göra verkan.

Christian SwalanderSkicka e-post