1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Karin Henning: Nödvändiga ord om nazismens brott

”Språket stod oförberett inför det som skedde”, skriver överlevaren Lenke Rothman om Förintelsen. Hon kom till Sverige 1945, efter att hennes familj mördats i nazisternas läger. Lenke Rothman är kanske mest känd som konstnär men här gör universitetsbibliotekarien och litteraturvetaren Karin Henning en djupdykning i hennes självbiografiska text ”Regn”.
Stockholm, 27 januari 1998. Lenke Rothman inviger sitt minnesmärke över Raoul Wallenberg i riksdagshuset.
Foto: Tobias Röstlund

Konstnären Lenke Rothman (1929–2008) föddes i Ungern och kom till Sverige 1945 efter att ha överlevt Förintelsen. Flera verk i Rothmans omfattande konstnärskap, av såväl målningar som collage och objekt, bearbetar och gestaltar upplevelserna i koncentrationsläger, och hon har själv sagt att skapandet är ett sätt att rekonstruera och laga världen som ”ett svar på Förintelsen.” Rothmans konst finns representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum och Nationalmuseum. Vad som kanske är mindre känt är att Lenke Rothman även gav ut flera självbiografiska texter, till exempel ”Quality of life” (1980), ”Regn” (1990) och ”Stygn” (2001). I ”Regn” samsas reflektioner från en vistelse i Bergen, Norge, med fragmentariska minnesbilder från tiden i koncentrationsläger och barndomen i Ungern. Självbiografin diskuterar något som är vanligt i vittnesmål från Förintelsen – svårigheterna i att skapa sammanhang och sätta ord på ett trauma, samtidigt som viljan och förpliktelsen finns att berätta vidare.

”Bergen? Och jag fyller i: Belsen. Denna dyblöta plats blir om natten något värre än bara Bergen. Den blir till Bergen-Belsen. Oförskyllt. Bara för att jag varit där, i Bergen-Belsen, så skall detta Bergen, bland sina berg, bli indragit i mitt förflutna.” Rothman ska stanna där i ett par månader, efter att ha tilldelats ett konstnärsstipendium. Andra har avrått henne från att resa – det är ju så dåligt väder i Bergen – men hon väljer att åka trots allt. Och det blir regnet som väcker minnena. Det påminner henne om pappan, paraplymakaren som nu ligger i en massgrav i Österrike, och det påminner henne om dagen i Auschwitz när hon, för alltid, skiljdes från sin mamma och sex syskon:

”Jag är femton år, står i kö tillsammans med mina små syskon och min mamma i Auschwitz. Återigen där. Återigen tillbaka dit. Kedja av SS-män, de kastar mig mellan sig, vidare. Vi står framför Dr. Mengele. Framför den avgörande gesten. Hans pekfinger rör sig omväxlande till höger, omväxlande till vänster. Hans pekfinger visat mig åt samma håll som de andra barnen och min mamma. Jag är ett steg bakom dem. Dr. Mengele tar tag i min axel och drar mig tillbaka. I ösregnet hade jag snabbt tagit ett påslakan som råkade ligga i godsvagnen, tagit det över mitt huvud, innan jag steg av. Jag håller det över mitt huvud som skydd mot regnet. När Dr. Mengele drar mig tillbaka öppnar han påslakanet under min haka, ser mig i ögonen och kastar mig vidare åt det motsatta hållet. Jag vill ideligen vända mig om, jag vill se vart de andra tar vägen. Men jag får inte vända mig om.”

Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Efter Auschwitz och tvångsarbete i fabriken Guben hamnar Rothman till slut i koncentrationslägret Bergen-Belsen och 1945 kommer hon med sjuktransport till Sverige. Det är bara Lenke och en yngre bror som överlevt nazisternas dödsläger. Fadern dog i sviterna av kriget bara några dagar efter krigsslutet.

Under resten av 1940-talet och de första åren på 1950-talet vårdas Lenke Rothman i perioder för bland annat TBC, samtidigt som hon tar teckningskurser per korrespondens. Hon kommer in på Konstfackskolan 1951 och under 1960-talet har hon sedan flera utställningar och illustrerar också omslag till maken Sivar Arnérs romaner. Hennes konst utvecklas och förändras och hon börjar experimentera med nya tekniker, till exempel brända bilder, tyg och collage.

Även om bildkonsten är i centrum för Rothmans konstnärskap finns det alltså flera spännande självbiografiska texter, varav ”Regn” kanske är den mest välkända. Texten är i dagboksform och varje dag rymmer en brokig blandning av samtida betraktelser över konsumtion, konst och litteratur, tillbakablickar på barndomen och minnena från koncentrationslägren. Som ett oundvikligt centrum – ett slags centrifugalkraft – dras hon hela tiden mot mötet med Josef Mengele i Auschwitz och den avgörande gesten som gjorde att Lenke fick leva vidare, men inte hennes mamma och syskonen. Genom fragmentet och växlingarna får läsaren följa den tvekan och de omtagningar som krävs i den dubbla viljan: hur hon ”plågas av att på en gång vilja minnas och vilja glömma.” ”Regn” kanske först kan uppfattas som ett virrvarr av tankar, känslor, associationer, minnen och reflektioner, men det fragmentariska berättandet förmedlar en bild, ett lapptäcke där stygnen är synliga.

quote
När historien är ”sönderberättad” och annekterad av andra – hur ska då det egna vittnesmålet ta form?

Bilden som förmedlas är bitvis outhärdlig och som läsare värjer jag mig. Jag blir också drabbad av Lenke Rothmans ilska och frustration över hur Förintelsen framställs i böcker, filmer och dramatik. När historien är ”sönderberättad” och annekterad av andra – hur ska då det egna vittnesmålet ta form? ”Inte ens lidandet fick vi behålla”, säger Rothman. Som läsare och nu förmedlare av ”Regn” blir jag själv indragen i den etiska diskussionen om vem som äger rätten att berätta – annekterar även jag Lenke Rothmans erfarenheter? Men texten finns där och är publicerad, Lenke Rothman har avgett sitt vittnesmål som vi läsare har ett ansvar att ta del av – i någon mån gäller vi kanske som ett ”andra vittne”, med skyldighet att föra vidare det som skett.

Men vreden riktas lika mycket mot henne själv och, vad hon menar, hennes oförmåga att ge ord åt erfarenheterna: ”Min egen förstummade belägenhet. Tillvaron i förstumning, för de flesta som varit i lägren. (---) Ännu efter fyrtiofyra år åker bokstäverna baklänges. Det finns inget alfabet. Språket stod oförberett inför det som skedde.” De överlevandes svårigheter att berätta om och ge vittnesmål från koncentrationslägren är väl beskrivet i den stora mängd vittnesforskning som publicerats. I Sverige dröjde det flera decennier innan de överlevande satte ord på sina upplevelser och den stora utgivningen av självbiografiska texter kom först från 1980-talet och framåt. Varför dröjde det så länge innan de överlevande kunde vittna om Förintelsen?

Litteraturvetaren Shoshana Felman och psykoanalytikern Dori Laub har analyserat minne och vittnesmål i relation till Förintelsen. I ”Testimony” från 1992 skriver de om de överlevandes frustration över att de aldrig kan hitta de rätta orden och formerna för att artikulera en erfarenhet som kanske inte till fullo kan fångas i varken tanke, minne eller tal. Eftersom det inte fanns några referensramar eller någon given ”kognitiv struktur” redo för katastrofen, blir det också omöjligt att berätta om den. De kan inte ens vittna för sig själva! I Felmans och Laubs ”Testimony” drivs tesen att Förintelsen eliminerade alla möjligheter till vittnesmål, eftersom det inte fanns någon utomstående på plats: bara offer och förövare. Det är svårt att till fullo förstå hur författarna menar, och slutsatsen är onekligen kontroversiell och svårsmält, med tanke på den mängd vittnesmål som uttalats i form av dokumentärer, självbiografier, videoinspelningar, autofiktion och fiktion baserad på verkliga händelser. De vittnar alla om att det visst finns ord och det fortsätter att skapas ord. Det finns meningar med orden om Förintelsen. Men det måste ha varit outhärdligt att skriva meningarna. De är svåra att läsa.

quote
Att försöka berätta begripligt är också ett sätt att möta det som många överlevande vittnar om: hur de till slut upplever det som en moralisk plikt att berätta och att vittna om det skedda

Även litteraturvetaren Anders Ohlsson, som studerat skandinavisk förintelselitteratur, pekar på hur berättandet i de överlevandes självbiografiska texter ofta präglas av tomrum, luckor och pauser. Det är en slags amnesi där författarna inte endast vittnar om Förintelsen: ”de vittnar också om sina svårigheter att berätta om det nazistiska folkmordet” – eller med Rothmans ord: ”Språket stod oförberett inför det som skedde.” Tystnaden kan också ha en orsak i en tidigare ovilja och bristande förståelse i själva mottagandet av vittnesmålen. Hédi Fried beskriver hur hennes manus blev refuserat av flera svenska förlag för att ämnet var för ”smalt” och Lenke Rothman skriver att ”man ska överleva rätt sorts lidanden. Inte sådana som efteråt är obegripliga.”

Att försöka berätta begripligt är också ett sätt att möta det som många överlevande vittnar om: hur de till slut upplever det som en moralisk plikt att berätta och att vittna om det skedda. Hédi Fried berättar om det i ”Skärvor av ett liv”, och Lenke Rothman beskriver att hon måste bli begriplig ”för det kommande livets överlevnad”. Men i ansvaret vilar också en tyngd, och åter frustrationen över att orden inte räcker till och att de aldrig blir de rätta: ”Om jag kunde manövrera, då kunde jag till exempel skriva en Roman där allt föll på plats.” Romanen blir här en bild av en helgjuten sammanhängande berättelse där det finns en tydlig början och ett slut och där det ofattbara och oförklarliga blir fattbart och förklarat.

Lenke Rothmans son säger: ”Mamma, det du skriver måste bli begripligt!’ Visst. Det måste bli begripligt. Men mitt liv har fått kantra hit och dit utan kommatecken, utan alfabet i rätt ordning. Tre, fyra alfabet omkullkastade, utan rättstavning.”

Men trots Lenke Rothmans självupplevda förstumning vittnar ”Regn” om ordens och minnenas möjlighet att föra vidare kunskapen om nazismens brott, men också om möjligheten att återskapa det förflutna och de döda. I Lenke Rothmans bildkonst och även i ”Regn” återkommer den förlorade familjen genom talet åtta, som finns med som ett tecken för de mördade föräldrarna och syskonen.

Hon är i Österrike och besöker den massgrav där pappan är begravd och köper en ring: ”Det var den blå lapislazulistenen som fick mig att se ringen. Jag behövde den blåa färgen. Åtta små diamanter kantade den blå stenen. Jag räknade om och om igen: åtta, sa jag till mig själv, åtta. Mina åtta.”

Karin Henning

Universitetsbibliotekarie, fil mag litteraturvetenskap

Läs mer

Kind

Gångbro rasade – boende: ”Vi åker över ett tiotal gånger per dag”

Gång- och cykelbron i Uddebo rasade i söndags kväll samman. De boende tvingas nu vänja sig vid andra sätt att ta sig över Assman.

Debatt

Debatt: Straffbeskatta inte husbilsägare

Varför ska en svensk husbilsägare skattas extra hårt på grund av vissa partiers hat mot bilism, undrar M-politiker.

Borås

Gratisparkering försvinner från centrum

”Vår idé var att få in boråsaren till centrum, men tyvärr har det inte fallit väl ut.”

Borås

LISTAN: Här lappas flest bilar i centrum

Trots att kommunens intäkter från parkeringar minskat har fler bilister lappats det senaste året.

Medan du sov

Medan du sov: Här är nattens händelser

En natt utan större polisiära händelser i Sjuhärad. Biljakt slutade med bad i Tidaholm.

Borås

Berättar om ovanliga fyndet – såg sköldpaddor i sjön i Borås

”Jag trodde att de var på låtsas – ett skämt som någon satt dit”.