Niclas Sennerteg: Niclas Sennerteg: Kan en sång döda?
Låttexter och musikvideor ingår i polisutredningen inför den nu pågående gängrättegången mot det så kallade Vårbynätverket – en rättegång där bland annat en av Sveriges mest kända rapartister, Yasin Mahmoud, är åtalad och där ett par andra, mindre kända rapartister misstänks för att ha varit inblandade i människorov och misshandel av en annan rapartist.
Låttexterna är inte på något sätt den rykande pistolen i det här brottsfallet utan ingår i åklagarens bakgrundsbeskrivning för att visa hur vissa artister i utredningen kände varandra. Dessutom har artisten som är brottsoffer i människorovet vägrat medverka i polisutredningen, men åklagaren vill visa att denne skrev om kidnappningar i en låt strax efter händelsen – vad det nu kan ha för bevisvärde i en rättssal.
Nyheten om polisutredningen mot rapartisten Yasin fick stort genomslag i medierna för några veckor sedan, då Yasin blev årets artist på P3 Guldgalan, vilket väckte kritik på många håll – varvid ansvariga på P3 försvarade valet med att man måste skilja på konstverket och upphovsmannen.
”Skulle man förbjuda alla våldsskildringar inom kulturen skulle det inte bli mycket kultur kvar att konsumera.”
Samtidigt vaknade återigen en diskussion som är lika gammal som rapmusiken själv, nämligen om huruvida den förtjänar att överhuvudtaget ta plats i offentligheten på grund av att många utövare anses förhärliga en kriminell livsstil och ofta vara kvinnoförnedrande. I förorterna kopplas dessutom vissa rappare till visa gäng och ingår i gängens varumärkesbyggande, enligt kriminologer.
Samtidigt är det väldigt lätt för utomstående att drabbas av den beryktade moralpaniken och i sin egen självrättfärdighet börja ropa på förbud och så vidare. Moralpanik är ett slags indignerad masshysteri och den främjar aldrig eftertanke och utplånar alltid – likt extremistiska tänkesätt – alla nyanser.
Att försöka marginalisera och generalisera en hel genre eller konstform är rena vansinnet. Många raptexter skildrar den råa verkligheten som artisterna – men däremot knappast en vit Medelklassvensson – möter, utan att glorifiera. De gör bara vad artister har gjort i alla tider: skapar konst av det som de har omkring sig. Med detta sagt är det självfallet inte konstigt att det blir kontroversiellt att belöna de mest misogyna exemplaren i genren, så som P3 nyligen gjorde med Yasin.
En annan sak är det däremot när en låttext närmar sig direkt uppvigling till brott, men lyckligtvis är exemplen få. Simon Bikindi var en av Rwandas kändaste artister men åtalades i en FN-tribunal för att med sina folkmusikinfluerade hatiska raptexter ha medverkat i de psykologiska förberedelserna för folkmordet på tutsier i Rwanda 1994. Han skulle också ha fällts på denna punkt om inte den delen av åtalet mot honom stupat på en teknisk detalj, underströk domaren i rättegången. Så svaret om musik kan döda är väl: ja, under vissa extrema omständigheter. Men skulle man förbjuda alla våldsskildringar inom kulturen skulle det inte bli mycket kultur kvar att konsumera.
År 1992 hamnade den amerikanske rapparen Ice-T i stort blåsväder på grund av låten ”Cop killer”, som handlar om en person som tröttnat på rasistiska snutar och tar saken i egna händer. Ice-T:s försvarare påpekade å sin sida att Bob Marley (vars musik vid det laget tillhörde den förankrade och väletablerade musiksmaken) sjöng om hur han hade skjutit sheriffen, men inte vicesheriffen. Och Marley hade aldrig fått utstå samma kritik för det.
Det är ett resonemang inte helt utan poäng. För moralpanik göder både enögdhet och hyckleri. På konstens bekostnad.
