Neko tar ett stort steg framåt

Fem år har gått sedan Neko Cases senaste platta, men jag har inte riktigt märkt det. Hon har varit aktiv med New Pornographers och Case/Lang/Veirs och jag lyssnar regelbundet på hennes andra album. Även ”Hell-on” är en ren guldgruva att gräva fram nya upptäckter ur.

Mörkret ligger inbäddat i värme – eller om det är värme inbäddat i mörker? – när amerikanskan bjuder in lyssnaren till sin speciella värld befolkad av Albions sista lejon och flickan med ögon som oceaner. Parallellt med en stadig verklighetsförankring finns det något sagoaktigt över berättelserna. För en berättare är hon. Ibland är orden så oväntade eller tvetydiga att jag inte vet om jag hör rätt. ”Winnie”, en piratkärlekssång kvinna till kvinna, inleds med ”I’m here to tell you a story – I’m here to tell you a lie”.

Allkonstnären Neko hittar en helhet i melodier, texter, sound och bilder. I noir, alternativt, country, rock och pop. Hon varierar och blandar det enkla med det intrikata. I den bisarra och kitschiga videon till ”Bad luck” syns bilder och saker från hennes hus i Vermont som brann ner när hon var i studion i Stockholm. Titeln till trots är ”Bad luck” den melodiskt käckaste låten, med ett nostalgiskt pastellskimmer över produktionen och kören. ”Dirty diamond” bär en känsla av spökhistoria eller skräck, men mest obehaglig är ”Halls of Sara”. Sara med det bultande hjärtat, en mun av sten och parasiter i brösten, Sara som är alla kvinnor som ofrivilligt blivit muser till poeter, till män som älskar kvinnor på samma sätt som lejon älskar kristna.

Av ”Sleep all summer” skapar hon ett bitterljuvt mästerverk tillsammans med Eric Bachmann från Archers of Loaf och Crooked Fingers. I någon annans händer kunde det blivit en gigantisk Nashvillehit, hos Neko får den ett helt annat djup och mörker än Crooked Fingers original från 2005.

”Curse of the I-15 corridor”, en duett med Mark Lanegan, blickar bakåt mot ett ungt jag när musiken var en annan sorts mysterium. En rad tar egot ur många män: ”I fucked every man that I wanted to be”.

Överhuvudtaget tar Neko ett stort steg framåt som den kvinnliga erfarenhetens epiker. 21 år efter debuten har hon dessutom för första gången producerat själv.

Hon har full kontroll över låtarna även när de tar sina oväntade vändningar. ”Hell-on” är helt enkelt så väldigt mycket Neko. Och det blir inte mycket bättre än så.