Stefan Eklund: När identiteten skymmer poesin
I den individualistiska tidsålder vi lever i hittar poesin, med sitt utforskande av språk, rytm och ljud, sällan till det massmediala rampljuset eller till de stora läsarskarorna.
Undantag finns, vi har nyss varit med om årets upplaga av Borås Tidnings Debutantpris som i år, i konkurrens med fyra andra nominerade poeter, tilldelades Marit Kapla, som har gjort poesi av den lilla orten Osebol. Men som sagt, det är ovanligt att poesin får en sådan stor uppmärksamhet.
Jag tänkte på detta när jag tillbringade förra lördagen på en heldag för poesi på vackra Baldersnäs herrgård, strax intill Dals-Långed. Det var Bokdagar i Dalsland som arrangerade. Jag var där som moderator för dagen men hade även stor behållning av den poesi som framfördes.
Två av poeterna, Mona Monasar och Rosanna Fellman, fastnade jag särskilt för. Dels för att jag uppskattade det de läste, men också för att de illustrerade poesins problem i en självbespeglande tid som letar efter enkla berättelser och enkla svar.
Läser man Mona Monasars diktsamling ”Modersmål” (Natur & Kultur) finner man en bärande del som inkännande och starkt handlar om en mor/dotter-relation. Men Mona Monasar bär slöja, är född av somaliska föräldrar och uppvuxen i Tensta. Därför definieras hon alltid, det intygade hon själv, som en ”utanförskapspoet”. Hennes poesi tolkas, inte efter innehållet, utan efter hennes identitet och bakgrund.
Det begränsar läsningen. Visst, rasismen och utanförskapet finns i ”Modersmål”, men Mona Monasars dikter innehåller så mycket mer.
Samma kan sägas om finlandssvenska Rosanna Fellman vars diktsamling ”Strömsöborna” (Förlaget) är en hejdlöst rusande poetisk upplevelse.
Titeln är ironisk. Ni kanske har sett det finska livsstilsprogrammet ”Strömsö”, där allt är rent och snyggt och alla är glada och kreativa. De strömsöbor vi möter hos Rosanna Fellman är av annan kaliber. De försöker få ihop sina liv men lyckas inte alltid. Men levande och oerhört uttrycksfull poesi är det. Rosanna Fellman har en bakgrund inom spoken word-rörelsen. Det märktes. Hennes uppläsning var lysande.
Men igen, hon berättade själv att det som givit henne mest uppmärksamhet är att hon också diktar om sin egen autism och sin systers intellektuella funktionsnedsättning.
Rosanna Fellmans identitet ställer sig framför hennes poesi. Inte för att hon vill det, utan för att media och publik ställer henne där. Samma öde drabbar Mona Monasar.
Det är som sagt ett tecken i tiden. Men det är synd. Vi missar något när det sker.
