Stefan Eklund: När elegant ironi blir ödesmättad dramatik
Alexander Pusjkins versroman ”Eugen Onegin” från tidigt 1800-tal läses nog inte jätteflitigt idag men Pjotr Tjajkovskijs operaversion från 1879 är en klassiker som tas upp med jämna mellanrum.
Det är förståeligt. Tjajkovskij har lyckats vaska fram de bärande scenerna ur Pusjkins omfångsrika, nästan encyklopediska, versroman, och givit dem en vacker och starkt romantisk musikalisk inramning. Operan kan synas rapsodisk men Tjajkovskij visste att de allra flesta som skulle se operan också hade läst Pusjkins på den tiden mycket populära roman. De kunde fylla i luckorna själva. Och Tjajkovskij ville talande nog hellre att den skulle betecknas som ”lyriska scener” än ”opera”.
I språnget från text till opera har den eleganta ironin i texten blivit ödesmättad dramatik. I den version som nu ges på Kungliga Operan i Stockholm, regisserad av ryssen Vasilij Barkhatov, är det alldeles påfallande så. Det är fascinerande. Samma text, men musikaliskt bearbetad ett verk med en helt annan tonalitet.
Titelrollen Eugen Onegin beskrivs ingående i versromanens långa inledning; en oansvarig dandy på jakt efter lättsinniga nöjen. Operans början hämtas däremot en bra bit in i romanen när Onegin anländer som gäst till Larina och hennes två döttrar Tatjana och Ola, av ekonomiska skäl förvisade till ett händelselöst liv hos en släkting på landsbygden.
Eugen Onegin kommer dit tillsammans med vännen Lenskij. Den sistnämnde inleder en relation med Olga medan den blyga och drömmande Tatjana blir våldsamt förälskad i Onegin. Den kärleken uttrycker hon i ett brev till Onegin, men denne avvisar kallsinnigt Tatjanas kärleksförklaring. Tjajkovskij tar ut svängarna rejält i scenen där Tatjana skriver sitt brev. Tillsammans med ett fint oboe-tema står sångerskan Cornelia Beskow för en av stockholmsföreställningens höjdpunkter. Barkhatovs uppsättning är för övrigt fint iscensatt men sångmässigt ojämn. Joel Annmo är starkt gripande som Lenskij in i minsta vemodiga ton, nämnda Cornelia Beskow har en stark sånglig närvaro, andra når inte fram alls.
Efter nämnda kärleksförklaring händer i egentligen bara två avgörande saker till i Tjajkovskijs version. Onegon och Lenskij blir osams sedan Onegin retat Lenskij till svartsjuka genom att flörta med Olga. De duellerar och Lenskij dör (Pusjkin själv dog ironiskt nog i en duell orsakad av svartsjuka några år efter att hans versroman var klar). Onegin reser bort och när vi ser honom nästa gång har många år gått. Han söker upp sin gamle vän Gremin och upptäcker att denne har gift sig med den numera världsvana Tatjana.
Nu är rollerna ombytta. Onegin blir förälskad i Tatjana, och Tatjana erkänner att hon fortfarande älskar Onegin men tänker vara sin man trogen och lämnar en uppgiven Onegin ensam kvar på scenen. Punkt slut, säger Tjajkovskij.
Pusjkins text innehåller mycket mer än så, den är en fresk över ryskt liv, full av satir och vardagliga iakttagelser och dessutom självkommenterande på ett finurligt sätt.
Men båda är klassiker, fortfarande värda att ta del av.
