1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Mörker och engagemang mitt i tiden

Det är lika känslostarkt som omväxlande att ta sig runt de många inslagen på årets Venedigbiennal. Det anser konstskribenten Carolina Söderholm, som var på plats under helgens öppningsdagar. Här är hennes blick med imponerande överraskningar som tunna besvikelser. När det gäller de nordiska inslagen
Anicka Yi: ”Biologizing the Machine (tentacular trouble)”.
Foto: Italo Rondinella

Vi ska in i dimman. Genom bländande ljus och nattsvart mörker. Här skvalpar det och skvätter, väsnas och viskas tills marken mjuknar under fötterna. Det är en instabil värld som Venedigbiennalen 2019 skildrar. En värld i rörelse och förändring, där rösterna och berättelserna kommer från alla håll, frustrerande, förföriska och förtvivlade.

Över ingången till den stora centralpaviljongen i biennalparken Giardini låter italienska Lara Favaretto vattenångan pysa tills allt sveps in i ett fuktigt dis. Väl inne tycks franske Antoine Catalas pastellfärgade bilder långsamt andas i töcknet. När dukarna töms på luft genom osynlig mekanik, avtecknar sig ord mot ytan, som don't worry och everything is okay. I nästa sekund är de borta likt en synvilla eller stum besvärjelse. Bara glimtvis är allt ok.

Lara Favaretto: ”Thinking head”
Foto: Andrea Avezzu

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Så har den konstnärlige ledaren Ralph Rugoff, till vardags chef på Hayward Gallery i London, hämtat årets tema från en förmodat kinesisk förbannelse: "May you live in interesting times". Vagt olycksbådande verkar den förutspå såväl onda som goda tider. Den passar förstås utmärkt för ett splittrat 2010-tal präglat av allt från artificiell intelligens och teknologisk optimism till klimatkris, krig och katastrofer.

Möjligen är det förbannelsens mångtydighet som fått politiker och författare att genom decennier citera den i oroliga tider, däribland Hillary Rodham Clinton. Men, som Rugoff påpekar, har förbannelsen i själva verket aldrig existerat i Kina. Alltsammans bygger på en myt om det österländska, långt före fake news var ett begrepp.

Det ligger nu väl i linje med hela biennalen, den 58:e i ordningen sedan denna konstens olympiad tog sin början år 1895. Istället för tydlig programförklaring, smälter allt samman i en bitvis storslagen och bitvis ohelig allians. Utan skarvar mixas det handfasta och digitala, det dokumentära och påhittade, det lågmält perfekta och det teatralt förvridna.

Enbart Rugoffs huvudutställning, som i två presentationer intar Giardini och det historiska varvsområdet Arsenale, samlar nära åttio konstnärer från världens alla hörn. Därtill deltar nittio länder med utställningar antingen i egna paviljonger på biennalområdet, eller inhysta i några av de oräkneliga palazzos och kyrkor som väntar vid kanaler och gränder på stan.

Under öppningsdagarna ringlade kön timslång till den omsusade franska paviljongen, som Laure Prouvost förvandlat till en dunkelt böljande, surrealistisk grotta. Väl inne visade sig väntan vara väl värd. För Prouvost har skapat en av biennalens maffigaste upplevelser: en underbart skruvad roadtrip ner i havsdjupen och det undermedvetna, som för att visa hur allt hänger samman, människa och natur, bofasta och flyktingar på detta gemensamma klot.

Men vi återvänder till Giardinis centralpaviljong via japanske Ryoji Ikedas korridor av vitt ljus. Dess obarmhärtiga ljusbad får människor att kisa och värja sig medan de skyndar förbi. Det är som vore Ralph Rugoff ute efter en ögats och tankens nollställning, där allt välbekant bleks bort. Nog kan det behövas inför denna labyrint av kabinett och salar, där det meningslösa och meningsfulla går hand i hand. Ungefär som hade alla upptänkliga tekniker och uttryck mobiliserats i ett försök att förstå de tider vi lever i. Dessvärre är jag inte helt övertygad om resultatet. Lika ofta som verken kompletterar och förstärker varandra, drar och spretar de olika håll.

Ändå kan jag se hur medvetet det är gjort: där svänger indiska Shilpa Guptas spetsiga gallergrind fram och åter för att brutalt krascha in i väggen tills putsen vittrar. Bredvid rullar kinesiska Nabuqis fullskaliga ko obekymrat runt på räls i en grön ängsidyll, medan rumänska Andra Ursuţa dumpat resterna från sin egen skilsmässa i soptunnor gjutna i form av en bröstkorg. Det är världen som fängelse med gränser och stängsel, kontra drömmen om ett artificiellt paradis, där allt som värker och smärtar rationaliseras bort. Nog kan det vara effektfullt. Som då mexikanska Teresa Margolles flyttat dit betongmuren som skyddat en skola i våldsdrabbade gränsstaden Juarez, komplett med faktiska skjuthål. Allt medan kinesiske Sun Yuans och Peng Yus enorma industrirobot i sin glasbur strax bredvid svabbar så det stänker för att hålla en blodliknande vätska i schack.

I Arsenale är upplägget mer luftigt och magnifikt, där många av konstnärerna från Giardini återkommer i generösa installationer. Här finns dock samma slags tvärkopplingar och hybrider i verk som rör sig mellan verklighet och dröm, fejkat och autentiskt, där urtida riter existerar sida vid sida med virtual reality och stramt geometriska formspel.

Men det är rösterna från de som sällan hörts, vare sig samhället eller konsthistorien, som jag dras till. I raffinerat iscensatta självporträtt och specialkonstruerade outfits poserar japanska Mari Katayama stolt som hon är, med en kropp formad av den ovanliga sjukdom hon lever med. Här är franska Nicole Eisenman som på enorma dukar för in queera relationer och personer i det traditionstyngda måleriet. Allt medan en rad lysande konstnärer skildrar svartas historia och villkor i måleri, collage, fotografi och videoverk. Från kenyanske Michael Armitage och amerikanske Henry Taylor, till nigerianska Njideka Akunyili Crosby, norska Frida Orupabo och Zanele Muholi som i monumentala självporträtt kaxigt konfronterar publikens blickar som svart sydafrikansk lesbisk kvinna.

Det finns ett stort värde i hur Rugoff väljer att ge internationellt sett relativt okända konstnärer plats på scen, och för första gången är könsfördelningen helt jämn. Jämfört med de två senaste biennalerna, som gick i politikens respektive fantasins tecken, är årets upplaga mer av en idémässig och visuell kakofoni.

Men den sociala och kritiska medvetenheten finns som en ström under ytan, vilket speglas även hos många av årets nationella paviljonger. Medan Indien låter årets konstnärer bearbeta arvet från Ghandi, ifrågasätter Voluspa Jarpa i den chilenska paviljongen stereotypa skildringar av den sydamerikanska kontinenten i kolonisationens spår.

Installationsvy från Nordiska paviljongen, med verk av Ingela Ihrman, Ane Graff och Nabbteeri.
Foto: Pirje Mykkänen

Det är också främst här, i de nationella satsningarna, som samtidskonstens växande klimatengagemang lyfts fram. Just den nordiska paviljongen bidrar med en sällsynt samspelt presentation, där norska Ane Graff och finska konstkollektivet Nabbteeri möter svenska Ingela Ihrman, i fjol aktuell både på Moderna Museet i Stockholm och Kristianstads konsthall.

Genom att skifta mellan mikro och makro, kemi och biologi, digitalt och skulpturalt vrider och vänder de på människans relation naturen. Inte minst övertygar Ihrman med sina på en gång lekfulla och insisterande jätteskulpturer där havets sjögräs och tång tränger in i kulturens finrum. Långt dystrare är anslaget i den danska paviljongen, där Larissa Sansour i ett suggestivt videoverk tar science fiction-genren till hjälp för att mana fram en dystopisk framtid efter miljö-apokalypsen.

Så formar sig 2019:års biennal till en omväxlande nedslående och upplyftande exposé. Som framgått är det ingen klockren fullträff. Möjligen är det helt i sin ordning - med tanke på de intressanta, eller snarare oroande, tider vi lever i.

"Sun & Sea (Marina)", vy över Litauens prisade paviljong.
Foto: Andrea Avezzù
Verk av Michael Armitage.
Foto: Italo Rondinella
Stillbild ur ”In Vitro”, av Larissa Sansour i den danska paviljongen.
Foto: Pressbild
Stillbild ur filmen i den danska paviljongen, av Larissa Sansour.
Foto: UGO CARMENI
Korakrit Arunanondchai och Alex Gvojic: "No history in a room filled with people with funny names 5".
Foto: Pressbild
Laure Prouvost.
Foto: Alexandre Guirkinge
Somnyama Ngonyama: ”Hail the dark lioness, Zanele Muholi”.
Foto: Italo Rondinella
hristoph Büchel: ”Barca Nostra".
Foto: Carolina Söderholm

Konst

Konstbiennalen i Venedig 2019
Konstnärligt ansvarig: Ralph Rugoff
Tema: "May you live in interesting times"
Öppnade 11 maj, och pågår till 24 november.

Läs mer

Borås

Misstanken: Spelade bort andras miljoner – levde själv i lyx

Nu ställs den 32-årige boråsaren inför rätta.

Corona i Sjuhärad

Nya beslutet: Daglig verksamhet i Borås öppnar igen

”Smittspridningen har minskat och många brukare mår inte bra”

Nyheter

Olycka: Flera bilar i krock med älg

Två förare ska befunnits sig i den ena bilen och ensam förare i den andra.

Borås

Brott: Pojke skadad efter knivslagsmål på Norrby – ingen gripen

✓ 20-tal ungdomar i knivslagsmål ✓ Förda till Säs ✓ Stor polisinsats

Borås

Borås: Grävmaskin slog i bro på R40 – långa köer

Olyckan skedde vid Hultamotet.

Sport

Elfsborg hämtade ikapp underläge: ”Fick en utskällning”

Elfsborg mot Sirius slutade 3–3.