GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Mörk mardröm som gnistrar

Trots leklystnad och farsartade inslag håller ensemblen mardrömmen vid liv. Borås Stadsteaters experimentella tolkning av Franz Kafkas ”Processen” bör väcka nationellt intresse, skriver Peter Grönborg.
Teater • Publicerad 18 mars 2018 • Uppdaterad 19 mars 2018
Det är tydligt att leklystnad varit en viktig faktor då Processen vuxit fram.
Det är tydligt att leklystnad varit en viktig faktor då Processen vuxit fram.
Foto: Amelia Bordahl

Som uppvärmning kan det räcka med att fundera över Franz Kafkas korta novell ”Framför lagen”. Den ingår i romanen ”Processen” och illustrerar dess anda väl.

En man ber om inträde i lagen men hindras av en dörrvakt. Denne är bara den förste i en lång rad av väktare. Trots livslång ansträngning lyckas aldrig mannen passera ens den första dörren.

I en verklig situation hade säkert en murbräcka kunnat komma till användning. Men grejen med Franz Kafkas texter är att de bygger på drömstoff. De låter sig inte dyrkas upp med referenser till empiri eller bruket av logisk stringens.

Därför blir juridisk kompetens irrelevant då huvudpersonen i ”Processen” försöker värja sig mot falska anklagelser. Rättsapparatens dödliga snara dras åt med mekanisk och obeveklig konsekvens.

Gåtfull och förtätad litteratur av detta slag erbjuder ofta fängslande läsning, men riskerar att tunnas ut då den dramatiseras. Så sker i uppsättningen på Borås Stadsteater; dock kompenseras detta av att fokus flyttats från det individuella ödet till kollektivet.

Därmed öppnas fältet för en helt annan spelplan. Huvudpersonens dilemma framträder förvisso med skrämmande tydlighet. I första hand är det ändå omgivningens sömngångaraktiga oförmåga som exponeras.

Projektet baseras på experimentellt nytänkande. Det lyfter till en nivå som bör väcka nationellt intresse. På scenen befinner sig nämligen tolv frivilliga från publiken. Rätt snart befordras de från statister till medspelare, då de agerar i enlighet med instruktioner som ges via hörlurar.

Deras uppgift är att utföra enklare uppgifter, att placera sig i formationer runt de fem skådespelarna. Några gånger har de repliker. Tyvärr kan det vara svårt att höra vad de säger, särskilt när de talar i kör. Samtidigt stärker amatörismen intrycket att de är en samling fumliga drönare, offer för en agenda som dikteras av en diffus dynamik.

Till kvaliteterna hör den kontrastverkan som uppstår i friktionen med de professionella aktörerna, vilka blivit drillade rent koreografiskt. Ofta uppstår komiska situationer när skådespelarna krumbuktar sig, när fysiska utspel illustrerar ömkliga tillkortakommanden.

Ensemblens spelstil vetter åt det groteska. Det gäller dock inte Viktoria Folkessons evidensbaserade agerande i titelrollen. Utsiktslöst hävdar hon K:s oskuld med sirlig elegans, likt en komedienn som tvingats dölja sitt sinne för humor.

Handfallna vapendragare omger henne; Mikael Dahls svettiga gestaltningar av K:s partner och en åtalad utmärker sig; Lisbeth Johansson tar ut svängarna rejält som advokaten, medan Dasha Nikiforov i rollen som föregiven ”vän” utför en intressant balansakt mellan det pragmatiska och det depraverade.

David Lindström gör en liten roll som förhörsledare men en stor insats som pianist, både live och med inspelad musik.

Det är tydligt att leklystnad varit en viktig faktor då uppsättningen vuxit fram. Ett måttfullt bruk av det farsartade ger espri och lyster åt det tunga ämnet. Resultatet har blivit en mörk men gnistrande mardröm.

Peter GrönborgSkicka e-post
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.