Monster och mänsklighet i en unik ungdomsroman

I den fiktiva men hyfsat amerikanska staden är alla invånare svarta, flera är queera, de lever ett tryggt liv, tar hand om varandra trots olikheter och rötter på andra platser. Lucille är en utopi, långt från det samhälle vi alla, men särskilt utsatta minoriteter, upplever.

Romanen ”Pet”, liksom Pet själv, har ett ovanligt språk. Fyllt av metaforer som sträcker sig från afrikansk muntlig tradition. Berättandet är långsamt, lika mycket filosofi som fantasy, mer nutida saga än action. Helt utan tonårskärlekstrassel.

Jam är tyst och blyg, men håller hårt på sina personliga gränser. Hon kommunicerar hellre med teckenspråk, kropp och ansiktsuttryck än rösten. Sitt enda raseriutbrott fick hon som treåring när hon än en gång kallats för en söt pojke, och skrek ”Flicka! Flicka! Flicka!”. Mamman får en aha-upplevelse och pappan säger ”Förlåt, vi visste inte det” innan de helt odramatiskt byter ut hennes garderob och undersöker hur det fungerar med hormoner och pubertetsblockerare.

Pets uppdrag är att jaga monstret, och den behöver hjälp. En slags vänskap uppstår. Jam vill hjälpa till att rädda sin bästis Redemption, i vars hem monstret påstås gömma sig. Men det finns fler svårigheter. ”Monster ser inte ut på nåt sätt alls”, förklarar hennes mamma Bitter. Det är poängen, och problemet, lägger hon till. Nästan värre är att de vuxna och de styrande håller fast vid att monster inte lägre finns. Femtonåriga Jam lämnas för första gången i sitt liv ensam.

Utopin är hotad. Akwaeke Emezi visar tydligt att människorna ständigt måste skapa en bättre värld om vi vill ha en. Och sedan måste vi fortsätta försvara och upprätthålla den. I Lucille har befolkningen slagits för att komma dit de är. Efter revolutionen lär de ut den mörka historien. Men samtidigt har de glömt. Det är genom glömskan som monstren kommer tillbaka, påpekar Emezi. Det är lätt att dra paralleller till samtiden.

Emezi skriver fram en trygg plats.