Mikael R Karlsson: Mikael R Karlsson: I efterhand har jag fått större förståelse för poliserna på gatan
Tidningarna fylls med länstolsanalyser av de i dubbel mening heta dagarna i Göteborg, juni 2001. Då som nu hade och har de flesta fel i sak, lägger för stor vikt vid irrelevanta faktorer samtidigt som de helt eller delvis förtränger andra möjliga perspektiv än de som passar den egna ideologiska agendan.
I den meningen lider också denna text förstås av brister. Att så här 20 år efter händelserna försöka få rätsida på alla fel, misstag, lagöverträdelser och rättsövergrepp som begicks låter sig förstås inte göras. Jag gör inga anspråk på det. Men en sak bär jag med mig. Jag var åtminstone där och tillbringade dagarna på gatan. Jag sprang med polisschäfrar nafsande i hasorna, jag blev hotad med fjäderbatong utan att ha gjort något annat än att vara på vad polisen helt plötsligt betraktade som fel plats. Jag blev insäckad tillsammans med hundratalet andra på Viktoriabron och var bara en pressackreditering bort från att föras till de tillfälliga burar som fungerade som masshäkten.
”Därför var det kanske inte så underligt att BT:s kvällsredaktion samlades vid redigeringsdatorn för att nyfiket se hur vänsterextrem jag kunde vara i den högertidning jag faktiskt skrev i.”
Jag var där och hade som kulturskribent, till skillnad från nyhetsreportrar, inte heller kravet på mig att vara objektiv.
Därför var det kanske inte så underligt att BT:s kvällsredaktion samlades vid redigeringsdatorn för att nyfiket se hur vänsterextrem jag kunde vara i den högertidning jag faktiskt skrev i. Det fanns dock en formell sida av saken. Tidningen har ju en ansvarig utgivare som just är ansvarig för det som skrivs. Han var tvungen att göra en pressetisk bedömning – även om jag misstänker att det i detta fall snarare handlade om en politisk granskning.
Nu var det ingen ko på isen. Även om jag möjligen betraktades som politiskt extrem av den dåvarande ledarredaktionen var mina texter från kravallerna – också enligt mer sansade bedömare – tämligen balanserade. Skulden fördelades rimligt mellan polis och kravallande autonoma. Till saken hör ju också att över femtiotusen människor demonstrerade i två stora demonstrationer utan att lyfta ett finger mot vare sig delegater, demokrati eller ordningsmakt. I medierna skrevs i huvudsak om annat.
”Jag mötte så många adrenalinstinna, underutbildade poliser som såg ett hot i alla som kunde kategoriseras under begreppet demonstrant vilket inbegrep också tanter, funktionshindrade, kattvakter och högstadieelever”
Jag känner sorg över Göteborg och ibland mer än så. Jag har läst utredningar, böcker och domar – och inte minst artiklar som säger sig veta bättre, förståsigpåare som förklarar hur allt egentligen gick till och vilka som egentligen bär skulden till alla övergrepp som skedde. Jag vet när de har fel. Jag mötte så många adrenalinstinna, underutbildade poliser som såg ett hot i alla som kunde kategoriseras under begreppet demonstrant vilket inbegrep också tanter, funktionshindrade, kattvakter och högstadieelever (jag satt i timmar med flera av dem på Viktoriabron). Jag såg poliser slå, förnedra, kasta gatsten och begå övergrepp. Ingen blev dömd. Kriminalreportern Peter Linné sätter ord på mina tankar i måndagens GP: ”Enskilda polismän gjorde säkert sitt bästa. Det sammanlagda resultatet sorterar emellertid ändå in under rubriken praktfiasko.”
”I eftertankens kranka blekhet har jag däremot fått en större förståelse för poliserna på gatan. Det var ett helvete för dem.”
Jag känner sorg över Göteborg, samtidigt som jag kan se mina egna blinda fläckar i bilderna som etsat sig fast på mina näthinnor.
De autonomas strategi har jag aldrig förstått. Vad vill de? Egentligen? I eftertankens kranka blekhet har jag däremot fått en större förståelse för poliserna på gatan. Det var ett helvete för dem. Men det ursäktar inte polisledningen som gick amerikanska ärenden. Inte heller de politiker som inte förmådde navigera bättre i drevet som följde.
Demonstrationerna handlade aldrig om ett motstånd MOT globalisering, menar forskaren Hans Abrahamsson – som också satt i den kommitté som kördes över av poliskommandot när Hvitfeldtska gymnasiet omringades av containrar. I själva verket var demonstrationerna del i en kamp OM globaliseringen.
Därför känner jag sorg över dig Göteborg. För innanför dina vallgravar kvävdes en av de mest hoppfulla folkrörelserna för demokrati och rättvisa vi har haft i det här landet.
