Kultur

Meningslösa mord i rasbiologins tecken

bokrecension Artikeln publicerades
Bernt Hermele och Cato Lein har träffat en stor mängd förintelseöverlevare.
Foto: cato lein
Bernt Hermele och Cato Lein har träffat en stor mängd förintelseöverlevare.

Den största förtjänsten med boken är att den ger oss en möjlighet att förstå det vi helst skulle slippa att förstå, menar Mikael R Karlsson efter att ha läst en ny bok med förintelsens överlevare.

Överlevarna – röster från förintelsen

Intervjubok

Författare: Bernt Hermele och Cato Lein

Förlag: Ordfront

Det gör ont att läsa. Ibland tåras ögonen. Ibland växer vreden i bröstet. Men mestadels känns bara en uppgivenhet över den meningslöshet som ligger i att mörda miljontals människor för något så i grunden felaktigt som rasbiologiska föreställningar om att fysiska faktorer påverkar människors karaktär.

Jag läser en intervjubok om förintelsens överlevare och upprörs verkligen på djupet. Boken är ett samarbete mellan Bernt Hermele och fotografen Cato Lein. Upplägget är enkelt. De har åkt land och rike runt och dokumenterat de som fortfarande kan berätta. I ”Överlevarna”, som boken med en viss självklarhet heter, är det just överlevarnas röster och ansikten som hörs och syns.

Det är inga långa livsöden vi får oss till livs. Författarna har valt glimtar, brottstycken, korta ögonblicksbilder från tiden före, under och efter det ofattbara. Det är bra på ett sätt, men har också sina brister.

Adele Schreiber porträtteras i ”Överlevarna”.
Foto: Cato Lein
Adele Schreiber porträtteras i ”Överlevarna”.

Det hedrar Bernt Hermele att han själv avstår från att förklara, tillrättalägga och analysera ett händelseförlopp som fortfarande, drygt 75 år efter det inträffade, fortfarande är ett öppet sår för de överlevande. Det har gjorts många gånger förut. Det är inte fakta och kunskap vi behöver. Det är snarare modet att dra egna slutsatser.

Problemet med ”Överlevarna” är bara att berättelserna är många och förmodligen också långa. Författarna gjorde över 130 intervjuer under en tvåårsperiod. Boken är på 260 sidor och en stor del upptas av Cato Leins – fantastiska – porträttbilder. Det är lätt att förstå att intervjuerna är hårt nedskurna.

Boken kastar tillbaka mig till en insikt jag fick när jag besökte Auschwitz.

Å andra sidan är detta också en styrka. Jag är övertygad om att vi måste ha det nära för att förstå det vi inte kan nå; att vi är i behov av ansikten och röster för att, åtminstone på ett känslomässigt plan, förstå det som vi helst skulle vilja slippa förstå.

Boken kastar tillbaka mig till en insikt jag fick när jag besökte Auschwitz. Det spelar ingen roll hur mycket litteratur man läser eller hur många poddar man lyssnar på eller hur många dokumentärfilmer man ser. När man står på platsen sker det något. Och det är inte att man kan räkna offren i hundratal, tusental eller miljontal som griper tag. Det är ödena. När man förstår att väskorna som ligger på hög har haft en ägare som fyllt dem med allsköns vardagliga ting, men också drömmar, hopp och en vilja att överleva. Det är när anonymiseringen bryts och numren åter får ett namn, ett ansikte, ett öde, en mänsklighet och ett värde som det ofattbara i någon mån blir fattbart. Om det nu ens går att fatta.

Överlevaren Erika Josefsson som barn.
Överlevaren Erika Josefsson som barn.

Den största förtjänsten med Bernt Hermeles och Cato Leins bok är att den ger oss röster och bilder som ger oss åtminstone en möjlighet att förstå. Det gör den mer värdefull än dess litterära värde.

Sedan finns förstås också en annan aspekt. Vi lever i en tid som både skiljer sig från och är lik en annan tid. Retoriken som en gång röjde vägen för förintelsen ekar i såväl sociala medier som från riksdagens talarstol. Fåfängt tror vi att vår egen förträfflighet utgör en barriär mot det monster som härbärgerar i oss alla. I det har vi fel. Historien visar att helvetet bara ligger några aningslösa val bort. Vi har en moralisk skyldighet att lära av den.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.