Meningslösa mord i rasbiologins tecken

Jag läser en intervjubok om förintelsens överlevare och upprörs verkligen på djupet. Boken är ett samarbete mellan Bernt Hermele och fotografen Cato Lein. Upplägget är enkelt. De har åkt land och rike runt och dokumenterat de som fortfarande kan berätta. I ”Överlevarna”, som boken med en viss självklarhet heter, är det just överlevarnas röster och ansikten som hörs och syns.

Det är inga långa livsöden vi får oss till livs. Författarna har valt glimtar, brottstycken, korta ögonblicksbilder från tiden före, under och efter det ofattbara. Det är bra på ett sätt, men har också sina brister.

Det hedrar Bernt Hermele att han själv avstår från att förklara, tillrättalägga och analysera ett händelseförlopp som fortfarande, drygt 75 år efter det inträffade, fortfarande är ett öppet sår för de överlevande. Det har gjorts många gånger förut. Det är inte fakta och kunskap vi behöver. Det är snarare modet att dra egna slutsatser.

Problemet med ”Överlevarna” är bara att berättelserna är många och förmodligen också långa. Författarna gjorde över 130 intervjuer under en tvåårsperiod. Boken är på 260 sidor och en stor del upptas av Cato Leins – fantastiska – porträttbilder. Det är lätt att förstå att intervjuerna är hårt nedskurna.

Å andra sidan är detta också en styrka. Jag är övertygad om att vi måste ha det nära för att förstå det vi inte kan nå; att vi är i behov av ansikten och röster för att, åtminstone på ett känslomässigt plan, förstå det som vi helst skulle vilja slippa förstå.

Boken kastar tillbaka mig till en insikt jag fick när jag besökte Auschwitz. Det spelar ingen roll hur mycket litteratur man läser eller hur många poddar man lyssnar på eller hur många dokumentärfilmer man ser. När man står på platsen sker det något. Och det är inte att man kan räkna offren i hundratal, tusental eller miljontal som griper tag. Det är ödena. När man förstår att väskorna som ligger på hög har haft en ägare som fyllt dem med allsköns vardagliga ting, men också drömmar, hopp och en vilja att överleva. Det är när anonymiseringen bryts och numren åter får ett namn, ett ansikte, ett öde, en mänsklighet och ett värde som det ofattbara i någon mån blir fattbart. Om det nu ens går att fatta.

Den största förtjänsten med Bernt Hermeles och Cato Leins bok är att den ger oss röster och bilder som ger oss åtminstone en möjlighet att förstå. Det gör den mer värdefull än dess litterära värde.

Sedan finns förstås också en annan aspekt. Vi lever i en tid som både skiljer sig från och är lik en annan tid. Retoriken som en gång röjde vägen för förintelsen ekar i såväl sociala medier som från riksdagens talarstol. Fåfängt tror vi att vår egen förträfflighet utgör en barriär mot det monster som härbärgerar i oss alla. I det har vi fel. Historien visar att helvetet bara ligger några aningslösa val bort. Vi har en moralisk skyldighet att lära av den.