Annons

Med den egna upplevelsen som röd tråd

”Slumpens barn” är en reportagebok, en reserapport, en uppväxtskildring, en historielektion – och mer där till. Rebecka Åhlund har läst en bok som är både splittrad och eftertänksam.
Bokrecension • Publicerad 13 juni 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Amat Levin växte upp i Farsta utanför Stockholm.
Amat Levin växte upp i Farsta utanför Stockholm.Foto: Senay Berhe

Slumpens barn – den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia

Reportage

Författare: Amat Levin

Förlag: Natur & Kultur

Gambia är ett av Afrikas minsta länder, ändå är den svenskgambianska diasporan stor och namnkunnig. Det, samt en felkörning av en charterarrangör på 60-talet ligger till grund för Amat Levins reportagebok ”Slumpens barn”. Eller är det en reportagebok? Den består av intervjuer, reserapporter, uppväxtskildring, Gambias historia, svensk samtidshistoria, korta och något längre citat från svenskgambier och ett viktigt samtal mellan Levin och hans bitvis, under barndomen, frånvarande gambiska pappa.

Det låter lite splittrat, och det är det. Att ha en nation som röd tråd genom massor av olika texter och genrer är i bästa fall fritt och associationsrikt, i sämsta fall vet jag inte vad det är jag läser. ”Slumpens barn” är utan tvekan välskriven, men berättande handlar om val och här och var borde det gjorts tydligare sådana. De många rösterna och intrycken ställer sig lite i vägen – jag behöver inte en exakt redovisning för hur och när researchen gjorts, och vad det var för väder den dagen.

”Gambia har länge varit ett semestermål för chartersvenskar, men förknippas till stor del med (kvinnlig) sexturism.”
Annons

Med det sagt är flera av trådarna i ”Slumpens barn” mycket intressanta. Gambia har länge varit ett semestermål för chartersvenskar, men förknippas till stor del med (kvinnlig) sexturism. Historierna om hur det var att komma till Sverige som invandrare, och till på köpet svart, på 60-, 70-, 80-talen jämfört med nu har knappt berättats. Amat Levin själv växte upp i Farsta utanför Stockholm och jag ryser till av svenneskam till ganska många av hans minnen från barndomen och tonåren, och då är han ändå femton år yngre än jag. Så rasistiskt är Sverige. Fortfarande. Det här är också spännande: artisten Seinabo Sey berättar om hur hennes skola i Gambia tillämpade aga. ”Det var inte fett, men jag lärde mig fan multiplikationstabellen.” Vad menar hon? Att ändamålen helgar medlen? Som för närvarande bosatt i en annan kultur än den svenska är det intressant att tänka på hur det jag vuxit upp med som de enda rätta värderingarna verkligen ser helt annorlunda ut på andra platser. (Mina barns skolkamrater får stryk hemma om de inte har tillräckligt höga betyg.)

”Identitet, rötter bakåt i tiden och komplicerade familjerelationer är stora teman som Amat Levin hanterar eftertänksamt, med stor öppenhet.”

Vi får ta del av hans resor till Gambia, Levins kluvna känslor inför landet som han ibland känner att han borde veta mer om. Kunna tala wolof, veta mer om historien, känna mer tillhörighet. Identitet, rötter bakåt i tiden och komplicerade familjerelationer är stora teman som Amat Levin hanterar eftertänksamt, med stor öppenhet. Genom rastret av svenskgambier i både Bryssel, Stockholm och Banjul handlar ”Slumpens barn” om mänskliga relationer och hur vi blir som vi blir. Slutet, där Levin knyter ihop sitt eget nya faderskap med att äntligen ställa frågorna han aldrig vågat ställa till sin egen pappa, är mycket rörande på ett samtidigt osentimentalt sätt. Det är vackert att få vara med. Den egna upplevelsen och den enskilda erfarenheten visar i själva verket vara den röda tråden, och hade med fördel kunnat utvecklas och få ännu större plats.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons