Mats T Olsson: George Clooney är en av årets stora besvikelser

Pressbild.

Inledningen bådar gott. Formulerat som en käck infomercial från tevens barndom beskrivs den nybyggda villaförortsstaden Suburbicon i 50-talets USA. Ett pastellfärgat helylleamerikanskt paradis. Förutsatt att du är vit medelklass, förstås. Så när den ständigt leende brevbäraren knackar på till ett av husen och en nyinflyttad svart kvinna öppnar dörren blir det ramaskri på orten. Kollektiv rasistisk inskränkthet bakom en fasad av trygghet och gemenskapsidyll.

Så långt är allt väl med George Clooneys nya film. En samhällssatirisk blandning av humor och politik genom ett 50-talsnostalgiskt filter, där tidseran fungerar som symbol för både den romantiserade bilden av svunna tiders framgångs-Amerika och samtidigt det brutala utanförskapssamhället. Om ändå filmen fortsatt i samma stil.

Istället händer följande. Två gangsters bryter sig in hos Gardner Lodge (Matt Damon) varpå hans fru Rose (Julianne Moore) dör av deras bryska behandling. Men varför pekar inte Gardner ut förövarna under en vittneskonfrontation? Vilken relation har han egentligen med Roses tvillingsyster, som omgående flyttar in i deras hem? För försäkringsbolagets skadehanterare (Oscar Isaac i filmens piggaste inhopp) hissas varningsflaggorna i topp.

Snart blir det uppenbart att det ligger en hund begraven under de perfekt klippta gräsmattorna, mestadels berättat genom sonen Nickys (Noah Jupe) nyfikna unga ögon. Plötsligt har vi ett ’film noir’-aktigt mordmysterium med en hemmafrustajlad femme fatale, bedrägerier och maffia. Den afroamerikanska familjens öde känns samtidigt allt mer skohornat in i periferin av thriller-intrigens våldsamma förvecklingar.

”Suburbicon” består av lösryckta idéer som var för sig kan tyckas lyckade, men tillsammans blir som ett pussel där bitarna tvingats ihop och helhetsmotivet en obalanserad röra. Ibland familjevänligt rolig, ibland grov. Ena sekunden buskisartad, som när sonen finner sin moster böjd över ett bord i källaren med rumpan i vädret och pappan bakom med ett pingisrack i högsta hugg. I andra levereras scener hemmahörande i seriösa dramer om raskonflikter och segregation. I nästa en makabert komisk scen där Gardner inte får loss golfklubban från skallbenet på den person han just slagit ihjäl.

Därtill är dialogen slö och karaktärerna oväntat trista. Bröderna Coens vanligtvis vassa manusfinlir tycks här skrivits med tjock spritpenna. Visst, slutscenen där barnen från den svarta och vita familjen symboliskt kastar boll över tomtgränsen är fin. Och inledningen är skarp. Men inte mycket däremellan. Regi av Clooney, manus av bröderna Coen och skådespelare som Damon och Moore? Med sådana drömförutsättningar måste ”Suburbicon” rankas som en av årets stora besvikelser.