Marit Kapla: ”Jag kände att jag samlade in poesi”

Marit Kapla är tungt lastad när hon kommer promenerande utför Karl Johansgatan långa utförsbacke i Majorna, Göteborg. Två fullpackade axelväskor och en shoppingvagn. Grejer hon behöver till de närmast kommande författaraftnarna, ursäktar hon sig. Strax efter det här mötet ska hon skynda vidare till en poddintervju och sedan resa till Malung och träffa läsare. Hela tiden på språng.

I Sverige händer det sällan att en skönlitterär debutbok omedelbart blir så hyllad som Marit Kaplas ”Osebol”: Översvallande recensioner, litterära priser och massor av läsare har det blivit. Trots att boken har funnits ute sedan april förra året har intresset fortsatt att hålla i sig. Hennes kalender är i stort sett fullbokad med framträdanden och andra grejer som är kopplade till boken.

Men hur hanterar hon allt detta som nybliven författare?

– Det kanske låter konstigt, men jag tänker inte så mycket på det. För om jag hade kunnat tänka på det så hade jag på något sätt befunnit mig utanför alltihop. Jag har ännu inte fått någon distans till det och jag gör helt enkelt bara det jag gör. Jag kunde bara tänka på allt som skulle ske fram till bokens utgivning. Vad som skulle hända efter det hade jag ingen föreställning om. Det var helt nytt för mig.

Osebol är en liten by i norra Värmland. Så obetydlig att ingen ens har kommit på tanken att göra en egen wikipediasida om den.

Glesbygd. Avfolkningsbygd. Marit Kaplas hembygd.

Det är många år sedan hon själv bodde där, men det är människorna på denna plats som hennes diktverk handlar om. Hon har intervjuat nästan alla dagens invånare i Osebol, om deras liv och allt möjligt mellan himmel och jord. Berättelserna har hon sedan kondenserat till en poetisk form, där bara essensen, själva nerven finns kvar. Ändå blev det drygt 800 sidor.

– När jag bestämde mig för att skriva om Osebol hade jag inte besökt byn på många år och jag visste inte längre vad som händer där, även om jag funderade mycket över det. Det finns många platser i Sverige som är som Osebol, och att så många inte vet vad som händer på sådana ställen gör mig arg.

Nästan alla ställde upp och pratade. ”Äntligen skrivs det om Osebol” var till och med en reaktion hon mötte.

– Många öppnade sig även om sorgliga och jobbiga saker som hade präglat deras liv. Alla fick läsa resultatet efteråt, men det var väldigt lite som folk ville ta bort.

Orden är intervjupersonernas egna. Och de framträder under sina riktiga namn i boken.

– Jag ville inte fiktionalisera människorna. När jag först bestämde mig för att skriva om Osebol funderade jag på att göra fiktion av mina egna dagböcker som jag skrev när jag bodde där fram till 20 års ålder, men jag kände att det inte passar mig. Det blir tråkigt för mig. Däremot är verkligheten oslagbar – den är oupphörligt fascinerande.

Marit Kapla har inte gått någon skrivarlinje såsom många andra nybakade författare, men hon har jobbat med text i olika former under hela sitt yrkesliv – ända sedan hon gjorde sin första arbetsdag som journalist på Värmlands Folkblad i Karlstad 1992. Där blev hon kvar i sex år och flyttade sedan till Göteborg där hon blev frilansreporter för Nöjesguiden och Svenska Dagbladet. Efter några år på SVT-programmet ”Filmkrönikan” var hon 2007–2014 konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival.

När hon slutade jobba med filmfestivalen stod hon vid ett vägskäl.

– Jag tänkte att det är nu eller aldrig. det finns egna projekt som jag vill göra och jag visste att de fanns men inte vad de var för några. jag har alltid velat bli författare, men jag är så pragmatisk och rationell och var redan i gymnasiet fokuserad på att jag måste försörja mig. Så jag valde att bli journalist eftersom det var ett yrke där man fick skriva åtta timmar om dagen.

Sett i backspegeln visade det sig kanske ha varit en omväg till bokskrivandet. Men ändå:

– Allt man gör i livet för en framåt, bara man gör något.

Frågan inställde sig dock, vad skulle hon göra härnäst?

– Jag försökte komma fram till hur jag skulle få skriva mer. Beslut nummer ett blev att skriva en bok. Beslut nummer två blev att den skulle handla om Osebol.

Impulsen kom via ett temanummer om 1980-talet i den Göteborgsbaserade kulturtidskriften Ord & Bild, där hon delade redaktörskapet med Ann Ighe.

– Det var då jag gick tillbaka till mina gamla dagböcker från 1980-talet och Osebol verkade så exotiskt för mig.

Beslutet att intervjua alla – eller så många som möjligt – av invånarna i den gamla hembyn influerades av ett annat författarskap som hade fascinerat henne: den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj. Det började med att Kapla läste hennes bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och därefter har hon slukat alla Aleksijevitjs böcker allteftersom de har översatts till svenska.

– Svetlana Aleksijevitj har varit en förebild för mig. Jag har kopierat hennes metod utan att veta hur det skulle bli i min bok. Jag förstod att jag inte skulle kunna göra precis som hon, för hon tar inte med alla personer som hon intervjuar, men jag hade bestämt mig för att alla skulle med i min bok.

Arbetet med att mejsla ut texten har varit mödosamt.

– Det var så tidskrävande att jag nästan får ont i huvudet när jag tänker på det i dag. Jag gick igenom rad för rad i mina utskrifter och frågade mig: kan det här bli text eller inte?

Hon har under detta arbete också flyttat runt vissa rader och stycken i berättelserna för att skapa variation, flöde och dramaturgi i texten.

Vännen och författaren Erik Andersson gav henne idén till att sätta texten som strofer. Som lyrik.

– Det var precis åt det hållet jag ville göra det: att lyfta fram det poetiska. För jag kände ju hela tiden att jag samlade in poesi. Poesi är inte skilt från verkligheten, det är integrerat i den.

Hur vet du när du är klar?

– När jag har koncentrerat texten och valt ut exakt vad som ska vara med. Jag har gått på intuition och själva minnet av intervjun och de tillfällen då jag fick en känsla för de ögonblick som lyfte från marken eller föreföll betydelsefullt. Det var viktigt att inget kändes sökt eller överflödigt i texten. Det skulle inte vara redovisande, utan rakt på bara, men inte heller kännas för fragmentariskt.

Ett litet utdrag ur manuskriptet publicerades i Ord & Bild och det fick förläggaren Anders Teglund på förlaget Teg Publishing att kontakta Marit Kapla. Det var hösten 2017.

– Hans förlag håller till i samma hus som Ord & Bild och en dag tittade han in och bad mig komma in på hans kontor. Han sa att förlaget ville ge ut min bok. Det var ett stort förtroende för de visste ju inte hur boken skulle bli i slutänden.

Det blev en rejäl tegelsten. men inte bara det. Boken har också blivit något som binder samman, menar hon:

– Jag har fått åka runt i Sverige och prata om boken och träffa folk som jag inte har sett på länge. Jag får vara mer i Osebol tack vare boken och den har blivit något som knyter samman folk mer – de i Osebol och jag med Osebol.