Marie Auberts familjedrama skaver och berör
Jag är inte sådan här egentligen
Författare: Marie Aubert
Översättning: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand
Jag läser fel först. Bård åker från sin pappa med ”bordet i baksätet”, jag läser det som om han har ett abstrakt, uppfordrande ”borde” i bestämd form där, något han borde vara, göra, veta. Men det är ett fysiskt helt vanligt bord, han har lånat det av pappan inför sin dotters konfirmationsmottagning som ska ske denna helg.
Linnea ska konfirmeras, det är den yttre handlingen i Marie Auberts kongenialt betitlade roman ”Jag är inte sådan här egentligen”. Under en norsk helg följer hon en åldrande pappa, en nedbantad vuxen dotter som brukade vara ”hon den tjocka” men kommer hem som smal, en vuxen son som står i begrepp att genomföra en sorts passionerad flykt samt hans tonårsdotter som alltså ska konfirmeras. Allt uppdelat efter karaktär i kapitel.
”Marie Aubert skildrar skickligt hur helt vanliga människor ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott, och hon gör det för dem värdigt, helt utan sarkasm.”
Och min felläsning om ”bordet” är inte helt orimlig. Med röntgenblick och öm precision avtäcker Aubert sina karaktärers bevekelsegrunder och största skamfläckar, hon visar allt de tycker att de borde vara och hur de behöver att verkligheten ska vara, och hur det så sällan blir som man tänkt, kanske aldrig?
Marie Aubert skildrar skickligt hur helt vanliga människor ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott, och hon gör det för dem värdigt, helt utan sarkasm. Läsaren befinner sig hela tiden i huvudpersonernas inre monolog och Aubert låter oss förstå dem, känna empati med dem – en empati de absolut inte känner för sig själva eller varandra. ”Jag är inte sådan här egentligen” blir ett skavigt kammarspel, en berättelse om längtan, rädslor och en äggfläck på en konfirmationskåpa, mer dramatisk än något som syns utanpå.
