GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lysande spel i Dvärgen

Jesper Söderblom gör en ordrik, men tät och nära uttolkning av Pär Lagerkvists Dvärgen på Göteborgs Stadsteaters Lilla Scen, menar en påtagligt nöjd Mikael R Karlsson.
Jesper Söderblom i ”Dvärgen”.
Jesper Söderblom i ”Dvärgen”.
Foto: OLA KJELBYE

Det är alltför lätt att falla för frestelsen att använda närmast fördomsfulla metaforer när man har med Pär Lagerkvist Dvärgen att göra, tänker jag när jag bänkar mig för att se Dvärgen på Stadsteaterns lilla scen i Göteborg. Liten, stor, kort, förkrympt… ja, fällorna är många att falla i. Antingen får man trippa på tå eller också får man acceptera det faktum att förlagan skrevs 1944. Långt innan normkritikens genomslag.

Udden i boken är riktad mot nazismen och det i grunden fascistiska föraktet för svaghet och medmänsklighet. Dvärgens ondska kan man ur ett litteraturvetenskapligt, psykologiskt eller politiskt perspektiv förstås dra i åt vilket håll som helst. Det handlar om att vara bortskuffad, stigmatiserad, hånad, föraktad, bespottad. Det handlar om att försöka vara någon annan än man är, berusad av makt, fångad i sin narcissism. Det handlar om dåtidens politiska mörker såväl som nutidens… ja, listan kan göras längre än såväl dvärg… och så var vi där igen...

Mörkret som lägrar sig i salongen räddar mig. In på scenen haltar Jesper Söderblom. Han är inte alls dvärglik till en början, men så hoppar han upp och sätter sig på en låda och vickar på fötterna. Där. Just där fångar han oss i våra fördomar. Det är som om han krymper ihop framför våra ögon, utan att göra mycket annat än att vicka på fötterna. Han har redan börjat prata. En monolog. Så ordtät. Så rapp. Så intensiv att den man verkligen förstår behovet av att lägga 15 minuters paus i mitten av den tämligen korta (1,5 timme) föreställningen.

Handlingen lämnar jag orörd. Är den inte redan väl känd går den att snabbt läsa sig till. Föreställningen följer förlagan. Regissören, Ashkan Ghods, har motstått frestelsen att förlägga handlingen till nutid och slipper därmed också de normkritiska implikationerna. Istället låter han Machiavellis renässansande att sväva över pjäsen. Att göra så är måhända lite fegt, men sannolikt smart. Scenografin är avskalad, närmast spartansk. Ljussättningen som lyser upp Helga Holméns olika teckningar på väggarna illustrerar monologens kronologiska ordning. Inget spektakulärt där.

Det spektakulära, det tunga, det exceptionella som gör pjäsen väl värd tid och tankemöda är däremot Jesper Söderbloms fantastiska rolltolkning. Orden forsar ur honom. Med små medel och stora gester illustrerar han inte bara utanförskap och självtillblivelse. Han förmår samtidigt att leverera ett viktigt existentiellt – och för all del politiskt – budskap under det att han lager efter lager blottar dvärgen i oss alla. Lysande spel! Gå och se!

Teater

Dvärgen

Plats: Göteborgs Stadsteater, Lilla Scen
Av: Pär Lagerkvist, bearbetad av Ashkan Ghods och Jesper Söderblom
Regi: Ashkan Ghods
Medverkande: Jesper Söderblom
Sceniskt koncept: Ashkan Ghods och Jesper Söderblom
Illustrationer: Helga Holmén
Ljuskonsultation: Max Mitle
Kompositör: Tommy Carlsson
Dramaturg: Sisela Lindblom
Längd: 1, 5 timme inklusive kort paus.

Läs mer