Lyckad ”Maken”-parafras som når långt
För Gustav
Författare: Johan Evasdotter Dencker
Förlag: Bokförlaget Mormor
Det ska tydligen vara en Sundström-parafras i år. Tidigare i höstas kom Jon Jordås roman ”Min Martina” som utgick från Gun-Britt Sundströms ”Maken” med skillnaden att handlingen var förlagd till vår tid och att det var Gustav som fick berätta om hans och Martinas uppbrott och återföreningar (recenserad av mig i BT den 8/11) . Nu kommer Johan Evasdotter Denckers ”För Gustav” som låter sig beskrivas på ganska precis samma sätt. Ämnet ligger uppenbarligen i tiden.
Egentligen skulle det väl inte behöva vara en tävling. Vi kunde nöjt oss med att konstatera att Sveriges bokcirklar har fått förstklassigt diskussionsunderlag och att våra litteratursociologer fått en intressant gåta att grunna på.
Men jag måste säga det: Dencker lyckas bättre och kommer längre. Något bidrar det att han fäster berättelsen i tiden genom att låta stora händelser märkas i romanens periferi. Berättelsen får också mer tyngd av att han låter den ta tid. Inte heller han orkar låta det omaka paret kämpa i sju år som Sundström gjorde – vilket kommenteras i romanen – men väl uppåt fem och det räcker rätt långt.
Flytten till 2010-talet (som det är fråga om i ”För Gustav”) är inte invändningsfri. Romanen har minst en vhs-spelare för mycket och någon skillnad var det väl ändå på att ha ett distansförhållande 2013 och 1970?
Men boken fungerar. Gustav och Martina blir levande människor med kemi. Vänner som det är roligt att vara med och som man vill att det ska gå bra för. Som man saknar när boken är slut.
Tonen och humorn ligger för den delen mycket nära Sundströms. Man kan fråga sig hur mycket som är tillåtet att ”låna” i sådana här sammanhang. Karaktärer? Absolut. Nyckelscener? Rimligtvis. Repliker? Beskrivningar?
Hur mycket Dencker faktiskt lånar vet jag inte. Fast jag läst ”Maken” flera gånger kan jag inte hålla den i minnet på detaljnivå. Det är den för innehållsrik för.
Men bokens kvaliteter gäller även de stycken som inte har någon motsvarighet i ”Maken”. Det är till och med roligt att läsa om när Gustav skriver uppsats! Se där en prestation!
Det är möjligt att trollkraften delvis är lånad – men den fungerar.
Trots att den ligger nära tillåts man ibland glömma att det är en parafras. Jag tror det är fullt möjligt att ge den här boken till en läsare i Gustavs ålder som aldrig hört talas om ”Maken” och att hen kommer att tycka att det var en fantastisk bok. Hur väl den står sig mot förlagan? Det får ni diskutera i smågrupper.
