Annons

Little Jinders comeback planar ut

Att både skala ner i produktion och röst ger onödigt kontrastfattiga låtar, som visserligen har melodier och integritet men mindre botten eller nerv, skriver BT:s recensent Karin Grönroos om Little Jinders nya album.
Skivrecension • Publicerad 16 juni 2022
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Little Jinder under musikfestivalen Way Out West 2018.
Little Jinder under musikfestivalen Way Out West 2018.Foto: Thomas Johansson / TT
Pop

Little Jinder

Album: Salta diamanter

Skivbolag: Parlophone/WMS

”I min king size-säng på hotellet, ett undantagsliv. Veckorna går. Nya vita lakan varje dag, rödvinsfläckar och mascaraspår. Vadar mellan hjärtat och fasaden, jag är ensam nu, men var mer ensam då. Kanske inte varit lika vilse, men man måste dö för att återuppstå”.

Inledningsspåret ”Sirener” sammanfattar mycket av det som Little Jinder beskriver som hela grunden till ”Salta diamanter”. Comebackalbumet som följer upp senaste skivan ”Hejdå” och de efterföljande två årens uppehåll från musiken. Då, less på allt som hade med artistkarriären att göra, musiken, imagen och uttrycket. Men med tiden kom vardagen och livet tillbaka, och med det behovet att skriva ny musik. Fast i lite annan form.

Annons

Om Little Jinder tidigare förknippats med pastellskimrande arrangemang med syntar och beats har hon nu landat i ett jordnära, avskalat och ofta självbiografiskt uttryck. Fortfarande svävande och med tydlig popinramning, men med ett nytt, inbakat lugn.

Sedan är det lätt att tänka sig att skillnaden nog blir tydligast för Josefine Jinder själv. Att hitta nya arbetssätt och sound är en naturlig del av den kreativa processen, och publiken hänger med i större svängningar än vad som hörs här. Men, frågan om huruvida artisten själv landar rätt är oftast mer relevant.

Det hon vinner i personligare texter och tonalitet och en överlag mindre distanserad framtoning förlorar Little Jinder nu i musikalisk lekfullhet. Att både skala ner i produktion och röst ger onödigt kontrastfattiga låtar, som visserligen har melodier och integritet men inte särskilt mycket botten eller nerv.

Som bäst blir det därför i spår som ”Ni som vet” (feat. Dungen), ”Solnedgångar”, ”Undergången” och den avslutande ”Jordens salt”. Alla med tydlig karaktär, identitet och där de olika elementen tillåts ta plats, utan att för den delens skull konkurrera ut varandra.

Nämnas bör också att det är klart uppfriskande att höra mer av Josefine Jinder i låtarna än tidigare. Även om hon fortsatt trivs i reverbprydda, lätta ljudlandskap ger formuleringarna en tacksam närvaro och tyngd.

Karin GrönroosSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons