Lisa Zetterdahl: ”Det var inte bara mammas liv som var slut”

”Hästar” består av fem långa dikter, som tillsammans är ett slags hel berättelse. Sorgen efter mamman är närvarande precis hela tiden, men läsaren får inte veta särskilt mycket om henne. Hon har knut i håret, är allergisk mot hästar, har ett par gröna clipsörhängen.

– Jag har tagit med det som har känts viktigt för mig. Jag tror inte att det har varit så viktigt att teckna ett porträtt av min mamma. Det har inte varit det jag har velat göra. Det är mer själva förlusten, säger Lisa Zetterdahl.

Hon är nu en av fem nominerade till Borås Tidnings Debutantpris.

– Det känns som en vinst att ha blivit nominerad. Efter alla år som jag har blivit refuserad, det blir en bekräftelse. Herregud, någon tycker att jag skriver bra.

Arbetet med ”Hästar” har pågått under närmare tio år. Nyckeldikten i boken kom till henne i duschen en dag. Det var då hon förstod att det det skulle bli en diktsamling, och att den inte bara skulle handla om mamman, utan också om hästarna.

– Dikten handlar om några dagar innan mamma dog, när det galopperade hästar genom trädgården, det var något som hände på riktigt. Jag hade schampo i håret och så helt plötsligt som det är, så kom jag bara på att jag ska skriva en dikt om det, hästarna.

Hon rabblade raderna tills hon fick håret ursköljt och kunde gå ut och skriva ner.

Hästarna och livet i stallet berättar i dikterna om den första frigörelsen från mamman. I bakgrunden finns den ständiga drömmen om en egen häst. I stallet är mamman inte närvarande.

Debuten kom när Lisa var 37 år. Hennes plan var annars att debutera ung. Lukas Moodysson som gav ut sin första diktsamling när han var 18 år var en tidig förebild.

Under de sena tonåren började hon ge ut fanzin med dikter och skrev i ett slags nätdagbok. Första texten är från 2001 och inleds med orden: ”festen igår va misär”. Det vittnar om frustration och förvirring.

– Det är väldigt tonårskänslomässigt. Ibland har jag tänkt på om jag ska ta bort en del, men på något sätt känns det som att det är så länge sedan så jag tänker att, äh, jag bjuder på det.

Vad är det som drar dig till skrivandet?

– Jag har alltid skrivit känns det som. Jag antar att det är ett sätt att skapa mening med livet på något sätt, att göra något med det. Man kan göra något vackert av det fula, eller man kan göra något fult om det fula också för den delen.

Mellan 2005 och 2007 gick hon på skrivarlinje på Fridhems folkhögskola. Lisa Zetterdahl har också studerat litteratur. Sedan 2012 jobbade hon deltid i en bokhandel för att ha råd med skrivtid.

Under många år skrev hon och blev refuserad. Publicerades emellanåt i en antologi eller en tidskrift. Skrev och refuserades.

– Vartefter åren gick så kände jag att men debuten kommer ju inte.

När barnen kom till dem insåg Lisa Zetterdahl att hon behövde ett yrke som bas och sökte in till masterprogrammet i biblioteks- och informationsvetenskap på Högskolan i Borås, på distans.

Nu händer allt på samma gång. Diktboken ”Hästar” är utgiven, en antagen roman är i slutfasen av redigeringen, och hon har just flyttat till Boulder i Colorado. Hennes man har fått en postdoktortjänst på universitetet. Lisa ska skriva sin masteruppsats från USA.

När denna intervju görs är det bara ett par dagar kvar innan flyttlasset går. Vi ses i deras lägenhet i Norra Sofielund. Det två barnen är ute med sin pappa och leker för att inte störa, och i deras rum står leksakerna just nu i prydliga rader. Leksaker och böcker är det som syns mest i trerumslägenheten. De har ännu inte börjat packa för den stora resan.

Trivs du i detta att allt händer på en gång?

– Det är en surrealistisk känsla. Jag är en ganska lugn person som egentligen trivs allra bäst med bara skrivtiden, att få sitta och pilla med orden. Men det är fantastiskt att få uppmärksamhet för det man skriver. Jag kan känna att jag har väntat många år på att få det. Det känns lite som en dröm ändå.

Det var 2011 som Lisa Zetterdahls mamma dog i cancer. Tillsammans med sin syster förbereddes huset i Ringarum i Östergötland för försäljning.

De var i huset bland alla saker, plockade ner tavlor, packade ihop kastruller, körde till tippen, åt ett sista plommon från trädgården.

– Jag kände att det vidrörde något i det här att vara människa. Det vidrör själva existensen och jag tänkte att det här måste jag skriva om, men då visste jag inte hur. Jag var så extra närvarande. Även om det var jobbigt, så var jag väldigt levande, på något sätt.

Där fanns också alla de egna skolarbetena som sparats, och som nu har blivit grunden till en av dikterna i boken.

Sorgen beskrivs med ett barns ögon, och längre fram med en vuxen kvinnas. En del meningar går sönder och blir till glest utspridda ord.

– Vi hade hela mammas hus, ett helt liv verkligen, och våran barndom, det var inte bara mammas liv som var slut. Även om jag var 28 när min mamma dog så var det verkligen att min barndom var slut. Nu klipps liksom mina band av.

Själv har Lisa Zetterdahl rensat i sitt eget liv efter det.

– Jag vill inte lämna kvar så mycket för någon annan att städa ut.

Bland alla saker som Lisa hittade i huset var också hennes eget allra första refuseringsbrev, som hon hade slängt, men som mamman hade tagit hand om. Som vuxen ser Lisa att det var uppmuntrande, det såg hon inte då.

Vad hade din mamma sagt om att du nu är utgiven?

– Hon hade varit fantastisk stolt. Mamma har alltid uppmuntrat mitt skrivande och varit väldigt stöttande. Hon har inte tyckt att det varit konstigt att jag har prioriterat skrivandet. Hon var själv en läsande person.

Berätta något om din roman som kommer till hösten.

– Den handlar om drifter och familjeband. Vad som driver en ihop människor och vad som driver isär. Det är berättat ur ett barns, en mammas och en styvmammas perspektiv. Mamman vill ha barnen i kroppen, precis som när hon var gravid.