Lilla Debutantprisvinnaren 2023: ”Jul i ingenmansland”

Ljud av dova fotsteg till vänster om mig fångar min uppmärksamhet, och jag vänder hastigt blicken ditåt. Handen som instinktivt rört sig ned till pistolhölstret slappnar av när jag ser att det är en soldat från mitt kompani som kommer smygande längs med den kalla och öde skyttegraven. Vi utbyter de rutinmässiga hälsningsfraserna och han ger mig ett litet omlindat paket. Innan soldaten försvinner in bakom skyttegravens skuggor får jag veta att det har kommit med dagens post. Jag sliter snabbt upp paketet och hittar ett par chokladkakor och ett handskrivet brev. Jag ögnar igenom brevet innan jag stoppar det och chokladen innanför min slitna jacka och återvänder till mitt vaktpass.

Den nordliga vinden är kall och jag drar den hoplappade uniformen närmare kroppen. Fingrarna känns stora och klumpiga och vinden biter i kinderna. Tystnaden är bedövande, men plötsligt hör jag ljud från andra sidan av det sargade fältet. Det låter som en svag viskning och jag funderar på om jag bara inbillat mig, men efter ett tag blir ljudet starkare och starkare. Jag hör plötsligt sång och musik, fast på ett främmande språk. Jag förstår inte de avlägsna orden, men melodin känns bekant och jag börjar sakta nynna med. Sången fyller mig med värme och jag känner mig inte längre lika ensam. Med sången försvinner också rädslan för krypskyttar och jag lyfter på huvudet för att se bättre. Varma och dansande ljus syns på andra sidan fältet, precis innan den frusna, platta marken övergår till mörk tallskog. Skuggor av gestalter rör sig i vida bågar och hoppar runt omkring varandra. Den sällsynta bilden tar hela min uppmärksamhet och jag blir först påmind om verkligheten när en ny vakt klappar mig på axeln och avlöser mig. Jag kastar en sista blick över jordvallens topp innan jag långsamt går tillbaka till lägret.

Nästa morgon vaknar jag tidigt och förbereder mig för ytterligare en dag i fält. När jag lämnar tältet möts jag av glada miner och julsånger som sjungs av soldaterna. Någon har hittat en gitarr och spelar och några officerare har ordnat färskt bröd och kött, som serveras med nybryggt kaffe. Jag äter en av chokladkakorna jag fick igår och sparar den andra innanför uniformen. Efter ett tag är det dags för mitt pass och jag lämnar motvilligt värmen i lägret, tillsammans med en grupp soldater.

Rekryter står uppradade längs med vår väg, med huvudena vända mot marken och händerna antingen i fickorna eller under armhålorna. Stämningen är dyster och det syns på många att detta inte är hur de vill tillbringa juldagen. Ansiktena av de frysande och buttra soldaterna följer oss genom labyrinten av skyttegravar tills vi når fram till vår position. Jag drar en djup suck då vi stannar vid en av de bortre utposterna nära fronten. Jag intar min position och fokuserar på att hålla mig varm. De andra soldaterna lutar sig mot de hårda jordvallarna och undviker ögonkontakt. De få som försöker starta samtal möts av trötta blickar, och till slut är det helt tyst.

Ett svagt ljud stör plötsligt tystnaden och jag spetsar öronen, och en snabb blick på de andra soldaterna visar att jag inte är den enda som hör det. Ljudet ökar i styrka och jag höra samma sång som fångade min uppmärksamhet kvällen innan. Även nu börjar jag nynna med och en handfull soldater gör detsamma. Vid någon tidpunkt övergår nynnandet till sång och tvingar med sig de sista osäkra soldaterna i kören. Som svar på vår sång höjs rösterna från andra sidan fältet. Detta fortsätter, båda sidor försöker överrösta varandra, ända tills sången är slut. Skyttegraven blir återigen tyst under några ögonblick innan skratt frustas fram och vilda samtal startas.

På skämt skriker någon av oss ut en förfrågan till dem på andra sidan att komma över. Inbjudan får skratt från alla i skyttegraven, men de tystnar när ett svar på bruten dialekt rullar fram över ingenmansland och frågar om man kan mötas halvvägs. Det glada humöret ersätts av förvåning och chock. En soldat klättrar nyfiket upp till kanten på skyttegraven och meddelar att han ser flera gråa gestalter komma gående över fältet. Orden utlöser kaos i de trånga försvarsställningarna då flera soldater sträcker sig efter sina vapen och förbereder sig för strid. Mitt i vimlet av kroppar och ljudet av visselpipor står jag helt stilla. Även om jag vet vad som händer runt mig vägrar min hjärna förstå kalabaliken. Utan att tänka mig för tar min hand tag i den hårda jorden, och ena foten tar spjärn för att häva mig upp över skyttegravens kant. Någon skriker mitt namn och en hand tar tag i mitt byxben. Jag sparkar av mig handen och tar mig upp till fältet. Ytterligare rop hörs bakom mig, men de studsar på min rygg och jag går med bestämda steg över den platta marken.

Först nu börjar paniken komma krypande och jag förbannar mig själv över att ha lämnat geväret i skyttegraven. Jag höjer blicken från mina tomma händer och tittar på personerna som kommer emot mig. De är ett dussin, men ingen verkar vara beväpnad. En av dem räcker upp en hand och vinkar medan han ropar ut något som jag antar är ett “hej”. Jag svarar på mitt egna språk och står snart framför fienden. Samma man som hejade på mig sträcker fram sin hand och jag tar den. Vi ler och han ger mig en liten flaska med ett rött snöre. Jag tar försiktigt emot den och jag tar fram chokladkakan ur min uniformsficka. Jag räcker snabbt över chokladen och mannen framför mig tar emot den med ett stort leende. Jag märker nu att jag inte är den enda som tog sig över fältet utan många kompanikamrater står runt mig och pratar glatt med de främmande soldaterna. Efter ett tag är vi hundratals personer på fältet, som nu fylls med glada rop och skratt.

Någon trollar fram en fotboll och snart är de flesta med och spelar eller hejar på i publiken. Atmosfären är vänlig, varm dricka, choklad, godis och annat delas mellan åskådarna. Spelandet och festandet håller på långt efter mörkrets inbrott, men till slut lämnar soldaterna fältet och går åt olika håll.

När jag hoppar ner i skyttegraven sköljer ett stort vemod över mig och jag sörjer redan morgondagen som, precis som tidigare dagar, kommer vara fylld av lidande. Hur ska jag kunna skjuta en person jag har sjungit med, fått julklappar av och spelat fotboll tillsammans med?