Lilla Debutantpriset 2017: Mirakel!

– Varför är du ledsen?

– Varför du använder inte dina förutsättningarna.

– Varför och varför och varför. Fast alla vet anledningen. De vet att jag känner mig ensam helt enkelt.

Jag går det här stigen som jag brukar gå när jag är ledsen och börjar att inbillar mig det igen och igen.

Det rödljuset på övergångställe lyser och bilarna kör förbi jag tar en steg till det sista som jag hör är det bilarnas tutt.

Mina tankar avbrytes när en man börja gå och jag får ett ryck. Ljuset är grönt jag går och tänkarna börjar snurra i huvudet. Ingen väntar i ditt rum för dig. Ingen kommer att oroa sig för dig om det blir försent.

Då och då kommer en som hop att jag kan träffa min familj och bor med dem. Men när och hur?

Jag är framför boendets dörr öppnar det och tar hissen till andra våning. Jag vill inte andra som kommer ner och upp på trapporna ser mina tårar. Sen öppnar jag dörren till mitt rum och stiger in. Jag kallar mitt rum som grav eftersom det finns ingen levande där inne. Min biologiläraren beskriver en levande som någon eller något som kan andas, växa och fortplantar sig. Men jag har en annan beskrivning om levande. Levande är någon som kan le och vara glad och nöjd med livet och det är jag inte.

Jag lägger i sängen och kramar hårt min kudde och börja skrika och gråta igen.

Kanske om jag ringer och pratar med mamma det gör mig lugnare. Jag tar min mobil och slår nummer min mamma svarar mig.

– Hej min söta. Hur är det

– Jag mår bra (lögn). Hur mår ni? Hur är Pappa blev han bättre? Hur går det med livet?

– Vi mår bra. Din pappa sover nu och han mår bra (lögn). Allt är ok med oss (lögn)

Jag vill fråga att varför du ljuger. Jag kan urskilja det eftersom jag har bott med dem, att leva i hemlighet, osäker som man går på knivens blad, kämpar hårt för att över leva en dag mer i livet.

– Går du skolan? Hur går det?

– Det går bra. Nästa år vill jag börja på Bäckängs gymnasium bland svenska ungdomar. Hoppas det går bra. Jag vill börja på naturlinje och utbilda mig för att bli tandläkare.

Med det här svaret rusar tänkarna igen. Det tar lång tid för att bli tandläkare. Du har familjen där. Utbildning behöver en lugn hjärna och det har du inte. Din familj är där och drabbas med svårigheter. Det enda sak som du kan är att glömma bort dem och leva livet. Men du kan inte, De är ditt liv, glädje, hop, kärlek och allt. Du dör utan dem eller kanske jag dög.

– Jag ber för dig min daughter. Bara kämpa på och plugga. Puss och kram. Saknar dig mycket.

– Kram mamma!

Men jag vågar inte säga att jag saknar dem. Ja, Vi ljuger för varandra för att framställa ett fint liv. Ibland måste man ljuga för att oroa dem inte.

Sista meningen, De saknar mig. Mamma jag saknar dig; och vill krama dig så hårt och omfamna dig för evighet. Dit famn är det säkraste och tryggaste plats för mig. Tårarna rann på kinderna.

Det är kl 03:00 vaknar jag med en mardröm jag hade dem för länge. När vi flydde från Afghanistan. Jag går från trappor och knäckar på dörren.

Natt personal säger kom in NA2. Hade du mardröm?

– Ja. Det handlar om jag och min familj igen.

– Det kommer bli bra.

Och jag vet det kommer inte. Mitt liv behöver en mirakel. Tror du på mirakel?

NILASAMAA AZIMI

Kommentar

I normala fall rättar vi stavnings­ och språkvariationer i BT, i debutantno­veller såväl som i vanliga artiklar.

När det gäller förstapristagaren i Lilla Debutantpriset 2017 har vi valt att inte göra det.

Anledningen är att den brutna svenskan skapar intensiteten och äktheten i Nilasamaa Azimis text.

Juryn läser texterna anonymt, så när Annika Koldenius och Hanna Nordlander valde bland texterna vis­ste de inte om novellen var skriven av någon som var ny i Sverige eller av nå­gon som använde språket för att simu­lera ny svenska.

Nilasamaa Azimi har kommit som ensamkommande flykting från Afgha­nistan. När vi nu vet att hon bara varit i Sverige i två år, är det fascinerande att se hur språket kan bära och för­medla starka känslor även när det är alldeles nytt för författaren.

Nilasamaa Azimis berättelse är inte skriven enligt alla grammatiska regler. Men den är sann. Och viktig.