Lena Kvist: Lena Kvist: Hemma igen – men moset har nytt recept
Eller nej, det finns det kanske inte.
Men det fanns uppenbarligen ett i mitt liv och det var våren 2020. En liten gulrutig kappa var det, jag hängde upp gardinen och köket fick genast en hemtrevligt påskig framtoning.
Man behöver inte vara en österrikisk psykoanalytiker för att inse att de där påskgardinerna hade ett samband med det trygghetsskapande men smått besatta syltkoket som inträffat i mitt corona-påtvingade hemmakontor samma vecka.
”När det är kris i nuet längtar nog många hemåt, i mitt fall till en liten mexitegelvilla på Dammsvedjan”
Hallon först. Blåbär sedan. Jordgubbssylt av det sista av syltsockret.
När det är kris i nuet längtar nog många hemåt, i mitt fall till en liten mexitegelvilla på Dammsvedjan där det fanns smårutiga gardiner och ett outtömligt förråd av bär i frysen.
Barndomens kvarter – en plats med så många ansikten. Inte minst i litteraturen. Även innan viruset slog till har hemvändaren i den nya svenska litteraturen haft en stark position på sistone.
Se till exempel på Karin Smirnoffs suggestiva ”Jag for ner till bror”-trilogi som blev en otrolig läsarsuccé, i en tid där ”vanliga” romaner sällan blir storsäljare. När berättelsen tar sin början vänder Karin Smirnoffs huvudperson Jana Kippo hem till sin västerbottniska by och möter sitt förflutna. Allt börjar med hemvändandet. ”Jag for ner till bror. Tog bussen mot efyran. Sedan gick jag mot byn.”
En skrälldebut på spänningsfronten var Lina Bengtsdotters ”Annabelle”, där huvudpersonen Charlie Lager vänder tillbaka till barndomens Gullspång. Även här börjar allt med hemvändandet. Och även här har det blivit tre storsäljande böcker, som alla bygger på att Charlie lämnar Stockholm för Gullspång och Karlstad och tvingas möta sitt förflutna samtidigt som hon utreder mord.
”Hemvändare tror gärna att tiden har stått stilla på platsen de har lämnat.”
Just nu läser jag debutanten Maria Brobergs ”Bakvatten”, en ovanligt tonsäker och språkskicklig roman som utspelar sig i Västerbottens glesbygd, från 1940 till 2000-tal. Där finns både hemvändare och människor som stannat kvar. Det förflutna nafsar dem alla i hälarna, även om de försöker ta sig hemifrån och flytta så långt som till Östersund.
Hemvändare tror gärna att tiden har stått stilla på platsen de har lämnat. I litteraturen är barndomsmiljöerna mörka, men på tv hittar jag en hemvändarstory som bryter av: SVT:s överraskande charmiga humorserie ”Falkenberg forever”, skapad av Johanna Runevad. Den handlar om Maria, en 28-årig tjej som älskar sitt Falkenberg.
Maria och hennes kompisar som stannat i småstaden – en av kompisarna spelas för övrigt fint av boråsaren Malin Molin – plågas egentligen bara av en sak: de dryga hemvändarna som kommer hem på sommaren och tycker att de är bättre än falkenbergarna för att de har flyttat. Hemvändarna säger på stockholmska att allt är sig precis likt i Falkenberg. Men allt är sig inte likt. Ta bara potatismoset i kiosken. Det har nytt recept!
Det bor förstås en annan familj i mitt barndomshem på Dammsvedjan nu. De nya har inga rutiga gardiner och säkert har de inte tillräckliga bärförråd i frysen. Kanske plockar de inte ens bär!
Hemmet är alltid något annat när vi vänder tillbaka till det, i livet och i litteraturen.
