unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Läsvärt om liv som pågår efter 90

Damer som fyllt 90 är kanske inte de vanligaste romangestalterna. Men i höst kommer två högst läsvärda romaner där kraftfältet ligger hos 90-plussare: David Grossmans ”Med mig leker livet” och Peter Sandströms ”Kärleken är ett tamdjur”. Inger Dahlman har läst.
Den israeliske författaren David Grossman skriver om Vera, som i verkligheten hette Eva Panić Nahir och bodde i Jugoslavien. Hon var den första att berätta för en bred allmänhet om Titos motsvarighet till Gulaglägren.
Den israeliske författaren David Grossman skriver om Vera, som i verkligheten hette Eva Panić Nahir och bodde i Jugoslavien. Hon var den första att berätta för en bred allmänhet om Titos motsvarighet till Gulaglägren.
Foto: Christine Olsson/TT

Romaner

David Grossman / Peter Sandström

Med mig leker livet
Författare: David Grossman
Översättning: Natalie Lantz
Förlag: Albert Bonniers
Kärleken är ett tamdjur
Författare: Peter Sandström
Schildts & Söderströms

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Två uppmärksammade författare, David Grossman i Israel och Peter Sandström i Finland, kommer i höst samtidigt ut med romaner i Sverige som till ämne och persongalleri är till förblandning lika men för övrigt skiljs åt i nästan allt. Det gäller Grossmans ”Med mig leker livet” och Sandströms ”Kärleken är ett tamdjur”.

Båda författarna lägger kraftfältet hos damer som fyllt nittio. Båda skriver om en enda familj och hur den påverkas av handlingar och tid. Men där David Grossman skildrar måttlös kärlek och känslohetta och drar in världspolitiken på individnivå, återger Peter Sandström den sega vandring som vidtar i den enskildes liv, när allt är förbi och åldrandets nedmontering vidtar.

Romanerna speglar två olika kulturkretsar, Grossmans internationellt livfulla med rötter både i det kontinentala Europa och Israel och Sandströms svalt nordiska, med strikt återhållsamhet och självkritik.

quote
Sandström skriver i ”Kärleken är ett tamdjur” om förlust och om den frustration som kan gripa en medelålders människa som får en åldrig dement förälder på halsen.

Vilken av romanerna är då den mest läsvärda? Svaret är att de är likvärdiga.

Sandström skriver i ”Kärleken är ett tamdjur” om förlust och om den frustration som kan gripa en medelålders människa som får en åldrig dement förälder på halsen. I den manliga huvudpersonens värld går hans syster plötsligt med käpp, hans barn är utflugna, hans hustru forskar på andra sidan jorden och hans 92-åriga mamma, som nyss körde bil och gräsklippare barfota, lullar omkring med rollator och tror att han är hennes döde tvillingbror. Sägas skall, att denne huvudperson heter som sin författare, Peter Sandström.

Med satanisk skärpa beskrivs en man, fångad i vardagens fälla, utan hetta att hålla kvinnorna i sitt liv nöjda, fylld av saknad, medveten om att alla hans böcker borde vara oskrivna och oförmögen att hålla isär namnen på alla de kvinnor hemtjänsten skickar hans 92-åriga mamma, varför han kallar dem alla för Florence.

Mamman behöver hjälp med sin smutsvita behå. Mamman måste skjutas till sjukvården, till duschning, till pappan på kyrkogården. Det är väl själva djävulen att hon inte ens kan få ändan rätt på bilsätet! Irritationen väser i replikerna.

Mamman magrar. En morgon har ringarna ramlat av. Florence och sonen kryper under sängen och letar. Där hittar de ett gammalt pepparkakshus och en mörk kostym. Bland annat. Svärtan i humorn är avgrundsdjup.

Hustrun i ”Kärleken är ett tamdjur” är professor. Hon har doktorerat flera gånger. 23-årige sonen har skrivit en avhandling om partikelfysik medan pappan visst skrev något om Finska tidningar. Han är ”en enkel människa, en före detta redaktör och före detta poet”. Hans förlag vill att han ska börja skriva deckare. Eller åtminstone barnböcker.

quote
Vera hette Eva Panić Nahir och bodde i Jugoslavien, där hon var den första att berätta för en bred allmänhet om Titos motsvarighet till Gulaglägren

Långt mer spännande än historien om denne man är David Grossmans ”Med mig leker livet”. Också den bygger på verklighet. Dess huvudperson är den vitala, älskansvärda, odrägliga 90-åriga Vera.

Historien har verklig förebild. Vera hette Eva Panić Nahir och bodde i Jugoslavien, där hon var den första att berätta för en bred allmänhet om Titos motsvarighet till Gulaglägren. Eva dog för fem år sedan. I tjugo år bad hon David Grossman skriva sin historia. Nu är det gjort.

I motsats till Peter Sandström använder David Grossman konstknep och inte humor. Han låter Vera återge sitt liv inför filmkamera. Dottern Nina, som fått diagnosen Alzheimers, vill ha det så. När hennes minne övergett henne, tänker hon varje vecka titta på filmen.

Nina var sex år när hennes pappa hängde sig i Titos förhörslokaler och mamman Vera samma dag kallades dit. Vera fick två val. Antingen att skriva på ett papper att hennes make var förrädare och stalinist och gå fri eller vägra och bli sänd till fängelseön Goli Otok medan Nina lämnades vind för våg. Vera valde bort sitt levande barn för sin döde älskade. Det vettlösa i detta val ligger som ett raster över berättelsen.

Vera, dottern Nina och Ninas dotter Gili vill försöka göra upp om det förgångna vid ett gemensamt besök på fängelseön. Med är Rafaels, Gilis far. Som ett sår av närmast mytologiskt mått går genom romanen berättelsen om hans kärlek till Nina. Insprängda ögonblicksbilder visar Veras tid på ön. Där tvingades hon skydda en planta för solen med sin kropp. David Grossman skildrar den märkliga känslobindning som uppstår mellan Vera och växten och hur också det bandet slutar med intighet.

Av sitt material skapar David Grossman en glödande historia om förgänglighet. Självklart blir det starkt! Men lika fullt är den nollställda vardagen hos Peter Sandström, där ”hösten kom allt oftare”, lika drabbande