Läsvärd kollektivroman om utsatta spinneriarbetare
De rotlösa
Författare: Johannes Daun
Förlag: Ebes
Historikern Johannes Daun doktorerade 2016 på en avhandling som handlade om Fruktsamheten i den växande industristaden Borås,1830–1930. När han nu romandebuterar med ”De rotlösa”, som utspelas i en växande industristad 1884, tar han förstås med sig sin stora historiska sakkunskap in i skönlitteraturen och det är lätt att som läsare frestas tro att den anonymiserade ”staden” i boken i själva verket är Borås. Ett intryck som ytterligare förstärks av det faktum att Daun arbetar som antikvarie på Textilmuseet här i staden.
Nu spelar ju det där egentligen en underordnad roll, men man kan inte helt bortse ifrån att den geografiska igenkänningsfaktorn i en roman spelar viss roll för läsupplevelsen.
Arbetarskildringen ”De rotlösa” är en kollektivroman. En inte helt lätt genre att bemästra. De många rösterna i en sådan bok kan ibland tävla i att överrösta varandra och den kalejdoskopiska formen ge ett splittrat intryck. Den senaste riktigt stora kollektivromanen jag läste var ”De utvalda” av Steve Sem-Sandberg, som kom 2014, och till de litterära höjderna når förstås inte Daun. Däremot skriver han en högst förtjänstfull bok: till innehåll, form och språk att jämföra med ett bra nummer av, låt oss säga, Ivar Lo-Johansson. Vilket förstås är ett bra betyg.
Werner Aspenström har en underbar dikt som heter ”Ungt par söker lägenhet”, den börjar ”De möttes i sårkanten mellan stad och land”. Den så kallade ”staden” i Johannes Dauns roman skulle kunna sägas vara just en sådan sårkant. Ett från början litet, stationärt samhälle med en fast befolkning där alla hade sin plats och position utifrån titel och ekonomiska tillgångar men där strukturerna rubbas i och med industrialismens genomslag och inflyttningen av arbetskraft från landsbygden till stadsmiljöer med ökade spänningar som följd – spänningar mellan ursprungsbefolkningen och de inflyttade lantarbetarna. De rotlösa, som Daun valt att kalla dem. De utan hemortsrätt. De utan egen bostad som tvingas leva som inhysingar. De som tvingas leva på nåder, ständigt utsatta för hyresvärdarnas och fabriksförmännens nycker. Det är ett antal sådana människor vi möter i romanen.
”På det hela taget är det en oerhört pessimistisk skildring av dessa arma karaktärer som ges i boken. Och trodde man att här i arbetarrörelsens gryning proletärerna skulle bilda gemensam front mot överklassen så tar Johannes Daun oss ur den villfarelsen.”
Spinneriet är ”stadens” nav och där arbetar flera av romanens huvudfigurer. När de inte super eller slåss vill säga! På det hela taget är det en oerhört pessimistisk skildring av dessa arma karaktärer som ges i boken. Och trodde man att här i arbetarrörelsens gryning proletärerna skulle bilda gemensam front mot överklassen så tar Johannes Daun oss ur den villfarelsen. Äta eller ätas! – tycks vara parollen, och trakasserierna och översitteriet bland dessa, de mest utsatta, kan ibland te sig mer smärtsam för dessa trashankar än de övergrepp överheten utsätter dem för. Här blir läsningen av Dauns roman nästan outhärdlig
I andanom kan jag se en fortsättning på ”De rotlösa”. Jag skulle vilja följa kärleksparet August och Gretas, romanens enda karaktärer som det egentligen strålar visst ljus kring, vidare öden och äventyr. En familjeroman snarare än en kollektivroman. En sådan skulle samtidigt ge Johannes Daun möjlighet till den psykologiska fördjupning som ibland blir svår att åstadkomma i en roman med ett alltför stort persongalleri.
Mer djup än bredd alltså, framgent.
Får man be om detta?