Lars Norén utforskar det motsägelsefulla även i sina två sista böcker
En dramatikers dagbok 20192020 och Prosa 2020
Författare: Lars Norén
Förlag: Albert Bonniers
Alldeles mot slutet i Lars Noréns sista ”En dramatikers dagbok 20192020” läser jag: ”Jag vill, som vanligt, skriva det som jag inte vet, inte kan, ännu inte förstår, säkert aldrig kommer att förstå”. Denna hållning utgör kärnan i en stor del av Noréns författarskap. Att läsa Lars Norén är därmed också att acceptera det processartade, det oavslutade och det oprövade. Det flyktiga och tillfälliga är lika viktigt som det bestående och grundläggande.
Den här Dagboken är mycket kortare i omfång än de tidigare volymerna. Av förklarliga skäl. Norén dog i sviterna av covid i januari 2021 och den 20 december 2020 förs texten i mål: ”Det lyser blekt över vattnet och fasaderna på den motsatta stranden”.
Även om åldrandet, ensamheten och döendet allt oftare får hans existentiella livsrum att krympa så är Dagboken ändå en livsbejakande bok och Noréns väv av den vardagliga verkligheten fångar in allt det som han i den tredje dagboken summerade till ”I dag är jag lugn. I dag är jag orolig”. Det motsägelsefulla som är själva hans andning, språk och livsluft.
”Att läsa Lars Norén är därmed också att acceptera det processartade, det oavslutade och det oprövade. Det flyktiga och tillfälliga är lika viktigt som det bestående och grundläggande.”
Anteckningarna inleds i oktober 2019: ”Jag vaknar upp på en främmande plats”. Mitt i vardagens triviala logistik öppnar han sedan gläntorna mot sina älskade döttrar S. och Nelly, som han på grund av pandemin måste avstå från att träffa. Han flyttar från Vasastan till en lägenhet i Hammarby sjöstad. Medan han noterar att hans KOL fräter på honom läser han Marianne Lindberg de Geers dagbok, funderar över behandlingen av Peter Handke, skriver texter om Staffan Hellstrand och Birgitta Trotzig. Han skriver också på några egna pjäser, prosaböcker och vid något tillfälle konstaterar han att en hel diktsamling kommit till honom i bilder. Han påbörjar även en liten roman om den dödsdömda amerikanskan Lisa Montgomery. Livet är, in i det sista, öppet: han skriver ”jag vill behålla oklarheten och mina associationer”
Parallellt med Dagboken publiceras ”Prosa 2020” – tre prosatexter som Norén själv helst hade sett utgivna i tre separata böcker men som förlaget fört samman i en volym. De tre texterna – med titlarna Text, Text 2 och Descrescere (minska, försvinna) – åtskiljs ändå elegant genom Nina Ulmajas medvetna formgivning.
Arbetet med prosan kommenteras ofta i Dagboken. Texterna är viktiga för honom, de kräver att han befinner sig i ett särskilt tillstånd som ”jag inte kan frambringa eller påverka ”. Han ser det till och med som om prosan är ”en annan dagbok, en friare, mer extrem och väldigt egendomlig dagbok, som jag inte kan låta bli att skriva”.
Jag kanske inte riktigt håller med om det, utan ser i stället hur Norén alltmer skriver sig fram till en större frihet i det han kallat ”sin inre fångenskap”. Texterna liknar varandra, väller fram i sin nästan tjatiga monotoni. Fulla av motsägelser, omtagningar och i en blandning av högt och lågt. Utan skiljetecken och tydliga in- och utgångar skriver Norén liksom utan några skyddsnät. Det känns som om läsaren skruvas rakt in i hans, öppna själsliga existens. Ett tillstånd där både han och vi kan stiga rakt ut och in. Där språket kan fortsätta att ”vittna om det outsägliga”.
