Kristofer Flensmarck: Lars Norén – från debuten till sista akten

Genarps stadshotell som föräldrarna driver och bebor är som en teater där han från första parkett ser det mänskliga dramat utspelas. Överförfriskade direktörer i matsalen. Bönder som dricker bort sina gårdar i ölhallen. Den skåpsupande fadern i restaurangköket.

Som fjortonåring läser Lars Hölderlin och Simone Weil. Samtidigt knyts livslånga bindningen vid Celan och Rilke. Året därpå går han ut skolan och flyttar hemifrån. Återvänd till huvudstaden börjar han skriva. Ur det digra diktmaterialet sammanställer nyvunne vännen Artur Lundkvist ett urval som inlämnas till Bonniers. 1963 debuterar Lars Norén med otidsenligt surrealistiska ”Syrener, snö”. Året därpå säljs hotellet i Skåne. Modern dör. Debuten följs upp.

Han är fattig, tillfälligt inhyst hos vänner eller flickvänner. Överallt ser han sin döda mor. Efter en allvarlig kollaps tas han in på mentalsjukhus och behandlas med elchocker och Hibernal.

Ett kaos av ord strömmar genom honom från kväll till morgon. Under ett enda år färdigställs tre manuskript som inom kort ska innebära det lyriska genombrottet. Gemensamt för böckerna som retroaktivt har kallats ’schizopoesi ’(sammansmältning av termerna schizofreni och poesi) är en typografiskt utmanande, synnerligen expansiv hallucinatorisk psykotisk svada om allt från jazz till sex och Förintelsen.

Plötsligt harmoniserar tilltalet perfekt med tidsandan. Poeten Norén gör sig ett namn. För första gången i författarskapet framträder här en spricka som tydligt separerar före från efter. Det fullständiga brottet skapar ett tomrum varifrån arbetet kan fortskrida. Såvitt jag förstår avslutar den här boken en för länge sedan avslutad period, skriver han i ”Stupors” efterord. Total omstart framför skrivmaskinen alltså.

Han är aldrig nostalgisk. Jag skriver för att komma bort från vad jag skrivit, skriver han. När han sätter sig ner för att arbeta ser han de ännu oskrivna dikternas raduppställning över de vita arken. Allt han behöver göra är att fylla i orden på rätt plats. Han stannar sällan upp ens för att tvätta sig eller byta kläder. Så starkt är skrivandets tvång. Det är ett rus.

Han läser Beckett, Ekelöf. På biograferna ser han Dreyer och Bresson och porrfilm. Centrallyriska ”Revolver” utkommer 1969 och handlar om kärlek. Han läser Heidegger och ser Pasolinis filmer. Förvandlas. Det är allvar nu i poesins natt, skriver han. Jag kommer inte undan. Att slå sönder den plats där det nya skall komma. Det är förvandlingen. Den första döden. I efterordet till tidiga sjuttiotalssamlingen ”Kung Mej och andra dikter” noteras följande: Jag har känt ett mycket starkt behov av att bryta med min tidigare verksamhet. I fortsättningen skulle jag vilja bli betraktad som en ny författare. Jag föredrar att be om detta istället för att byta namn och födelseår. Den tidigare Lars Norén känner jag inte så väl. Träffar ni på honom så hälsa honom från mig.

Sprickan driver genom typerna. Som en mal störtar poeten rakt in i ljuset och förintas till aska av den mörka lågan. Han säger: Det har att göra med hur jag vill leva, hur jag vill utnyttja olika delar inom mig, vem jag vill vara. En fantiserad person som jag går igenom för att bli mig själv på andra sidan.

Under sjuttiotalets mitt utges en dagbokspoetisk trilogi. Generöst öser han ur privatnoteringens urmateria för diktningen. Han vill rädda saker ur sitt liv som han tänker sig är generellt för alla, säger han. Det blir 1978. Fadern dör och hyllade ”Order” släpps. Nu börjar han få problem med dikternas form. Orden har blivit tunga och mörka. Raderna mindre och mindre. Små blixtar som sluter sig. Han fastnar. Skriver om och skriver om. Efter skrivakten känns livet tomt. En stor container-känsla.

Det ständiga flödet gör honom sjuk. Han upplever en inbyggd lust att sluta skriva. Han drömmer om att bli fri. Fem dagar i veckan går han i psykoanalys. Samtidigt föds andra dottern. Så har han en stark dröm som omöjligt går att uttrycka med poesi. Han skriver ner drömmen som visar sig vara en pjäs om en son som tar livet av sin far. Ett beslut fattas. 1980 tar han farväl av poesin, och lovar att aldrig återvända.

Han motionscyklar längs Stockholms stränder. upptäcker Giacometti och Beuys katatona skulpturer. Han skriver: Att förändra sitt liv innebär en oerhörd förenkling. Både ljuset och jag har förändrats. Jag har inget ansikte. Inte ens min mor skulle känna igen mig. Nu är jag nästan fri.

Poeten och dramatikern är två helt olika oförenliga sätt att vara och därmed skriva, säger han. Hur man går, hur man rör sig, hur man tittar, hur man pratar, hur man lyssnar. Dramatiken är en tyngre materia än poesin. Den bromsar föreställningar, bilder. De första radio- och tevepjäserna och sågade Dramatendebuten ”Fursteslickaren” dväljs trots allt i inre själslandskap stammande från diktsamlingarnas tid.

Så snart lyrikern tystnar och gör plats på scen för den psykologiskt naturalistiska dramatikern med sin drastiskt galghumoristiska dialogmaskin inträffar nästan omedelbart det stora publika genomslaget. I analysen får han en mycket snabb drömbild av en ung man som skär sin mamma över ansiktet med kniv. Ur den bilden väller de båda självbiografiskt inspirerade genombrottspjäserna ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”. Via karaktärernas sceniska utspel genomlevs det inre. Djupa erfarenheter gestaltas och blir åtkomliga. Det är en postum chock när barndomen hinner ikapp, säger han. Jag ser en publik av barn i salongens mörker.

Åttiotalets kammarspel kring dysfunktionella familjers sönderfall, borgerliga intellektuellas komplicerade sammankomster och urbana akademikerpars urspårade nattliga fest förvandlar honom. Han blir närmast folklig, vidhängd med begrepp som ’Norénjul’, ’Norénfamilj’, ’Norénkväll’. Decenniets kulturliv vibrerar av Norénsk svärta - ta det högspända allvaret hos Gardells första romaner, radhusångesten i teveserien ”Svenska hjärtan”, eller rockbandet Imperiets molande mörkeraura.

1995 visar Sveriges Television tjechovska ”Som löven i Vallombrosa” om uppburne men desillusionerade Olof som ägnat karriären åt det psykologiska dramat och vid livets mittpunkt finner sig omsprungen av unge på modet postdramatiskt flirtande pjäsförfattaren Samuel. Den borgerliga pjäsen är lika död som Aralsjön, säger Samuel. Jag skriver för andra människor. Flyktingarna, barnen på järnvägsstationen i Moskva, självmördarna… Pasolinis barn. Olofs gamla naturalism har dränerats och stelnat till lik. Spelet markerar slutet på en era.

Redan följande år tevesänds uppsättningen ”Ett sorts Hades”. Figurerna som befolkar rutan befinns på tydligt avstånd från de borgerliga salongerna. De är intagna på psykiatrisk klinik. Ut med de privilegierades privatneuroser, in med samhällets verkligt negligerade: uteliggare, missbrukare, psyksjuka, brottslingar, pedofiler och nazister.

Det sena nittiotalets institutionsfresker och sociala pjäsoratorier skildrar barnen till alla de misslyckade föräldrar som osaligt fladdrat runt i hotell- och familjepjäserna. 1999 sätts fångpjäsen ”7:3” upp. Skådespelande fängelseinterner som turnerar riket. Några av dem artikulerar sin antisemitiska övertygelse från scen och genomför under permissionerna tunga rån. Det hela kulminerar med polismorden i Malexander. Mitt i den åtföljande rasande debatten säger Norén: Det känns som om jag börjar om. Blir fri.

Efter en rad judiskt tematiska arbeten vid nya millenniets nollpunkt inleds så den sista akten. På scen en portal som upplöser rum och upphäver tid. Terminaler där figurer från det långa författarskapets samlande ensemble dyker upp och går igen. Han börjar bli gammal och vänder sig om. Läser Beckett och Weil och Heidegger igen. Läser dödsannonserna, minnesrunorna. Förbereder sig.

Mina pjäser blir tunnare och tunnare, renare och renare, säger han om de sena fragmentariska styckena. Dramatiken imploderar liksom poesin en gång vid sjuttiotalets ände. Språket skruvas ned. Parallellt med denna förtvining utges de fyra dagböckernas tegelstensband där tilltagande svårighet att skriva omvittnas. Ändå fortsätter det. För honom finns inget annat. Han säger: Hela mitt liv består av skrivande som en våg består av vatten.

Redan som ung har han beskrivit hur han skriver mot tystnaden. Jag drömmer om att få bli fri. Det är ett stort tvång att skriva. Det är en väldig börda. Förändringens spricka, konstanten genom liv och verk, beskriver en rörelse över tid som förutsätter kontinuerlig utplåning av det givna och slutligen leder till dödens försvinnande punkt in i den eviga tystnaden. Mot slutet gör han en pjäs utan ord. ”Stilla liv”. Ett slags rekviem. Han säger: Jag har ingen annan åskådare än döden. Min död.

Sista scenen. Ett sjukrum på Karolinska den 26 januari 2021. Så slutar allt.

Tystnaden så här i tiden strax efteråt ekar öronbedövande och tom.