Lars Eje Larssons makalösa färgsinne ger tingen liv
När jag går in i utställningens första rum hamnar jag i en svensk granskog, där våren precis börjat göra sig påmind. Våt mossa och solstrålar som värmer ansiktet med sitt mjuka vårljus. I Larssons akvareller hör jag bäcken porla, ser snön tina, och känner hur skogen börjar vakna efter vinterdvalan. Men framförallt så ser jag vårskogens alla färger, här, i några få akvareller.
Varje rum har sitt tema. I nästa rum möts jag av porträtt i akryl, och några stilleben. Här är färgerna mer skamlösa. Abstraktion smyger sig på det alldagliga, smyger sig på personen som porträtteras i sin stol. Ibland nästan smärtsamt mycket, när ”Claes” ansikte tycks stjälas av färgerna. Jag ler åt ”Hemma hos Kaurismäki”, för visst känner jag igen färgkänslan hos denna stora filmskapare även i Larssons målningar.
”Klassiska motiv på skålar, kärl, och frukt. Låter det banalt?”
I det tredje, och sista, rummet får stilleben sin plats. Klassiska motiv på skålar, kärl, och frukt. Låter det banalt? Det hade det kunnat vara – men inte här. Larssons makalösa färgsinne driver dessa stilla ting till liv, och jag finner mig inte kunna slita blicken från dem. Lekfullt låter han ljus och skugga få olika färger, som om färgerna var de som bestämde över själva solljuset. Färgexplosioner drabbar päron (som känns rätt nöjda med det), och en skål sprudlar.
Larsson låter akvarellen och akrylen säga sitt. Även i sina mest realistiska skogsmotiv finns de ”skavanker” som bringar målningen liv. I stillebenen får akvarellen, och dess ljuvliga nyanser, rinna ut, leka, och många gånger ta över från objektet som avmålas. Objekten blir snarast ett medel för Larsson att få arbeta med sina färgmöten, ljus, och skuggor.
Tillsammans bringar målningarna liv till tingen, abstraktion till människorna, och vår, till skogen.
