Kusinen från landet

Det var teaterchefen i Borås som gav mig uppdraget att komma hit och gratulera er.

”Du är vår stolthet”, sade hon.

Det vill säga jag är den som har haft flest biroller i TV.

Hon sade: ”Det blir jättekul. Du kommer in klädd som narren i vår uppsättning av Trettondagsafton (visar upp sig menande) och så läser du något av Werner Aspenström. Det kommer att bli jättebra”.

Så här står jag.

I en narrdräkt.

Inför Sveriges teater-elit.

Jag ska läsa något av Werner Aspenström.

Jag känner mig som en självmordsbombare.

Det är ju lite skillnad på Borås Stadsteater och Dramaten, trots allt.

Ja, inte på lönen. Den är väl på McDonaldsnivå här också.

Men vad många ni är!

Jag har räknat. 101 skådisar.

101!

Inte så konstigt att ni kan spela tre historiska dramer av Strindberg på en kväll då.

Skulle vi göra det i Borås – ja? låt se, jag kan ju göra Vasa? Eva spelar Kristina, hon är yngst, 44 år? Lennart gör Gustav III? och sedan är det bara Gunilla, Jussi Lars G, Sven-Olof och en praktikantjävel kvar.

Då får man vara lite fiffig. Lita på dramaturgen?

? som inte finns i Borås. Chefen brukar säga att ”det är dyrt som det är att driva kommunal teater, ska ni veta och det där med dramaturger är överskattat. Ja, så många repliker som ni glömmer får man vara tacksam för att inte någon stryker i skiten innan.”

Så har vi det på landsorten.

Nä, jag ska inte stå här och gnälla. Jag är här för att läsa Aspenström för er.

Jag ska strax göra det.

Men jag kom att tänka på en sak först. Alla ni skådisar som sitter i salongen ikväll – vi är ju kollegor.

Vi gör samma sak.

Och att skådespela är inte så förbaskat svårt, eller hur: man lär sig replikerna utantill och så låtsas man vara någon annan när man säger dem.

Det är vad det handlar om. Oavsett om man står på en liten scen i Borås eller på en stor i Stockholm.

(Blir allvarlig)

Och när man har lärt sig replikerna utantill, och låtsas vara någon annan när man säger dem, som jag gör nu, då lyssnar publiken, då blir den sådär? tyst.

Och då sker något underbart, bara just då, just där... just nu, just här.

Man blir älskad.

Vi går till teatern,

jag vet inte hur,

för att hämta,

jag vet inte vad,

på scenen.

Som små grisar

sticker vi ut våra trynen mellan textspjälorna,

– aldrig mätta på kärleken,

den stora,

som ändå aldrig räcker.

Det där var Aspenström.

Samplad. Det är så vi jobbar på landsbygden. Vi tar bort det vi inte begriper.

Stefan Eklund