Kungen och hans älskare
Familjeidyllen tillhör förutsättningarna för en folkligt förankrad monarki. Ett kungahus vill till om det skall bli någon popularitet. Även i vår tid vore det besvärligt att lansera en homosexuellt lagd monark; idén med succession via arv bygger ju på troninnehavarens lust och förmåga att alstra avkomma.
Om en sådan syn på statschefens ämbete medvetet eller undermedvetet styr opinionen i vårt – som vi inbillar oss – upplysta decennium, hur skulle då monarkin ha stått pall för 60 eller 70 år sedan om det blivit bekant att dess innehavare haft en avvikande läggning?
Den frågan gav svenska ämbetsmän och politiker sömnlösa nätter på 1930-, 40- och 50-talet. De grubblade, men när de handlade var det mer på instinkt. Här gällde det en konstitutionell ödesfråga, då fick andra principer, som allas rätt och likhet inför lagen, ge vika.
Advokatparet Lena Ebervalls och Per E Samuelsons roman Ers Majestäts olycklige Kurt hämtar sitt tema ur detta kapitel svensk 1900-talshistoria. Boktitelns Kurt hette i efternamn Haijby, ursprungligen Johansson, och gav namn åt den mest famösa av de så kallade rättsröteaffärerna i mitten av 1900-talet.
Kurt sade sig ha gjort en första bekantskap med kung Gustaf V redan när han som scout sålde majblommor utanför Slottet. De återsågs när Haijby kom som supplikant för sin hustrus lunchrestaurang vid Kungsgatan – det gällde en avslagen ansökan om servering av pilsnerdricka. Haijbys för audiensen hyrda frackbyxor var katastrofalt trånga, vilket majestätet noterade med intresse. En inbjudan till den kungliga sängkammaren accepterades.
Kurt Haijbys olycka började emellertid inte med detta. Han hade redan varit i klammeri med rättvisan. Men nu skulle följa justitiemord och annat elände.
I stora drag är materialet känt så här långt. De två advokaterna livar emellertid upp intresset, inte minst med berättelsen om en pikant fest på prins Eugens Waldemarsudde med Gösta Ekman (d ä) och Karl Gerhard bland notabiliteterna. Fiskhandlarens son är något av geni i konsten att imitera. Efter övervunnen blyghet rör han sig hemvant i salongerna.
Med hovets pengar på fickan slår Haijby på stort, rattar lyxbil och arrenderar ett mindre slott i Nerike. Sina sämsta sidor visar han i en konflikt med den tysk-svenska ägarfamiljen, som han falskeligen anger hos Gestapo för valutabedrägeri. I den här delen har författarna gjort egen spaning och får därmed något nytt att tillföra historien.
Hovet vet vad som är på gång och drabbas av stora skälvan. Mest aktiv är emellertid en man i dess periferi, överståthållaren Torsten Nothin, en makthungrig byråkrat vars skrupelfrihet målas med grälla färger. Han har sin hand med när Haijby tvångsintas på Beckomberga och sedan deporteras till Tyskland och fängsligt förvar. Nothin rekommenderar visserligen att Haijby ställs inför svensk domstol, men om han skall lämna riket bör det vara till ett land utan fri press.
Den febrila aktiviteten i Svea rikets högsta kretsar visar entydigt på att det fanns sanning i ryktena.
Emellertid: Haijby kom hem och ställdes inför rätta efter Gustaf V:s
död 1950. Han hade umgåtts med herrarna i hovet och trodde sig vara vän med Stockholms kriminalchef Alvar Zetterquist. Nu dömdes han till sex års straffarbete för grov utpressning.
Boken är alltså en blandning av fakta och fiktion. Det som är tänkt som både- och kan hamna i varken - eller; när det bränner till slås man av tanken att här har advokaterna använt sin poetiska licens. Detta är bara påhitt. Må så vara, men författarna är själva tydligt fängslade av sitt ämne. Det är säkraste sättet att fånga läsare.
I den solkiga historien finns en enda hjälte: Haijbys fru Anna. Och så, faktiskt, den olycklige Kurt själv: berättelsen om hans självvalda död ger honom det han dittills saknat, ett drag av mänsklig värdighet.
Bengt Ingvar Ekman
