Kristoffer Appelvik Lax: ”Den här boken är en slags feberdröm”

Det är klassisk senvinter i Stockholm. Morgonen innan föll snön tjockt över stan. Den töade bort på några timmar i plötsligt solsken, innan minusgraderna kom under natten. Nu är himlen grå, gatorna hala och temperaturen nära nollan. Det är tyst. De flesta verkar helst vilja hålla sig inomhus såna här dagar.

Det är ett perfekt väder, tycker Kristoffer Appelvik Lax.

– Det är nästan fullkomligt stilla utomhus just nu. Det här vädret får mig att vilja sitta inomhus och arbeta. På sommaren saknar jag det här väldigt mycket. Ett lugn.

Kristoffer Appelvik Lax växte upp i Umeå och det norrländska lugnet vilar över honom. Att boken är kort med få ord kan möjligen också ha med klyschan om tysta norrlänningar att göra. Men å andra sidan är boken inte fattig på ord och betydelse. Tvärtom.

– Jag tänker att poesin ofta är så att den kräver, eller uppmuntrar till en omläsning. När jag läser dikter så kanske jag läser några dikter, och så lägger jag ifrån mig boken och läser lite mer nästa dag. Jag föredrar verkligen att läsa poesi väldigt, väldigt långsamt. Jag föredrar nog att göra så mycket som möjligt väldigt långsamt.

Är det så du vill att man ska läsa din bok också?

– Jag tror och hoppas att den visar för varje enskild läsare hur den ska läsas. Men jag tänker mycket på vad konstkritikern Sinziana Ravini skrev i ”Lyrikvännen”, att hon hade läst den här boken när hon hade hög feber. Och jag blev så glad, inte för att hon hade varit sjuk, men det var fint att hon var i det tillståndet när hon läste den. För jag tänker att den här boken också är en slags feberdröm. Där saker både är obehagliga och akuta, men också brinner av liv eller ljus. Och att det mitt i allt detta finns ett jag som på olika sätt försöker ordna världen.

Är det det boken handlar om? Kanske. Dagen före vår intervju skickar jag ett sms till Kristoffer, där jag lite försiktigt insinuerar att jag inte riktigt vet vad boken handlar om. Hans svar blir ”Jag är ju inte helt säker på vad boken handlar om heller, vi prövar oss fram”.

Det är inte en enkel bok, kommer vi fram till. Dock en eftertänksam bok. En allvarsam bok. Dikterna knyter an till upplevelser, målningar, personer. Den allra första dikten börjar med en fråga – ”hur kan jag fortsätta”, utan frågetecken. Den antyder ett efteråt – en förlust. Och att försöka besvara den frågan på olika sätt.

– Jag kan ju själv veta vad dikterna handlar om. Men det är i det här fallet varken relevant eller intressant för läsaren, det är nog heller inte den typen av bok där det är viktigt att det blir tydligt.

Dikterna hänger ihop, men byter gärna fokus. Vissa är brutalt raka om död och förlust. Andra hanterar vardagen, och återkommer gärna till titelns verb stryka och karda. Fokus-skiftet skapar en brutalitet som känns.

– Jag tror att jag har jobbat medvetet med att väldigt få meningar logiskt ska följa på varandra just för att uppnå en sådan effekt att meningarna får stå och stråla för sig själva. Att genom att säga något helt annat innan, så blir det som följer på något sätt mer akut. Man kan inte komma undan det, om det överraskar en. Precis som i den verkliga världen.

Han bläddrar lite i boken.

– Det är en väldigt allvarlig bok. Eller det blev en väldigt allvarlig bok.

Var inte det tanken?

– Jag ville försöka skriva olika saker om begär, skönhet och sorg på ett sätt som kändes sant. Och det fanns nog inte så mycket en tanke på vad det skulle bli. Jag tror att skrivandet för mig har varit ett sätt att på något sätt ta hand om olika känslor och bilder och ett ganska rörigt inre liv. Det är också därför jag tycker om det här vädret. Jag tycker om när det är stilla och dämpat och tyst.

”och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst” skrevs dock i ett helt annat tillstånd. Vi kommer strax till det. För Kristoffer Appelvik Lax har inte alltid skrivit. Faktum är att han tog en tolv år lång paus när han började studera i Göteborg. Men han läste tidigt. Som tonåring låg tjocka fantasyromaner på hans bord, och han skrev dagbok. Samtidigt började han intressera sig för dikten, både i högstadiet och gymnasiet valde han att läsa kurser med fokus på dikten.

– Och då började jag väl skriva och läsa dikt och försöka förstå vad det handlade om, vad som var möjligt att göra och säga. Det här är frågor som jag fortfarande arbetar med.

Men när han flyttade hemifrån, började han istället studera mönsterkonstruktion på Tillskärarakademien i Göteborg. Han jobbade med grafisk form. Och så plötsligt hade det gått en massa år utan att han skrivit. 2016 sa han upp sig från jobbet och började studera litteraturvetenskap på heltid på Södertörns högskola. På en kurs i skapande svenska som författaren Jörgen Gassilewski höll i började han återigen skriva poesi.

– Och Jörgen var väldigt uppmuntrande och sa ungefär ”Det här kanske är något du ska fortsätta utforska” och jag tänkte ”ok, det vill jag”. Så jag började söka efter platser där det skulle vara möjligt.

Biskops Arnö är en av Sveriges mest eftertraktade skrivarskolor. Flera av de som nominerats till Debutantpriset genom åren har en bakgrund just där. Kristoffer Appelvik Lax sökte och kom in, men han skrev inte boken där. Istället testade han tekniker. Och läste.

– Jag försökte några gånger skriva prosa, men det fungerade mycket dåligt. Jag kan nog inte berätta på ett sätt som hänger ihop. Jag tycker väldigt mycket om att läsa romaner, men jag kan själv inte skriva så.

Grunden till boken skrevs efter Biskops Arnö – den stekheta sommaren 2018.

– Jag var ledig i några veckor och jag tänkte att jag då skulle skriva. Jag visste inte vad, men jag tänkte, nu ska jag bara göra det och så får vi se vad det blir. Och den här sommaren 2018 var så varm. En grotesk febermardröm. Jag ville bara vara inomhus. Så jag satt inne och skrev. Jag skrev kanske 70 dikter på några veckor.

I dag är han tillbaka på Biskops Arnö, som lärare. Han påbörjade ett vikariat bara en vecka efter att boken hade släppts.

– För mig var Biskops Arnö en så betydande plats. Det man gör förutom att läsa böcker är ju att prata om varandras skrivande. Och det tas på väldigt stort allvar och man får väldigt mycket tillbaka. Det var avgörande för mig. Och det vill jag på något sätt ge tillbaka.

Skriver du på något nytt?

– Ja, så fort den här boken kom ut så började jag skriva på en sak som jag länge varit upptagen av. Det blir nog något annat än den här första boken, och jag jobbar fortfarande med den. I juni kommer en mycket liten bok ut som jag tänker på som en slags prolog till den ”större” bok. Jag håller också på med en översättning som jag hoppas kan få finnas i världen snart.