Puccinis ”Bohème” är minst sagt känslodrabbande. Innehållet och särskilt musiken frambringar givetvis sådana reaktioner. Framför allt musiken, fastslår Bo W Jonsson.
La Bohème
Av: Giacomo Puccini
Libretto: Luigi Illica, Giuseppe Giacosa
Dirigent: Karen Kamensek
Regi: Max Webster
Scenografi och kostymdesign: Fly Davis
Ljusdesign: Jack Knowles
Koreografi: Ann Yee
Medverkande: Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman, Anton Ljungqvist m fl
Publik: 1300 (fullsatt)
Spelas på: Göteborgsoperan
storslagen ”Bohème” på Göteborgsoperan
När Giacomo Puccini skall välja plats och tid för innehållet i sin opera ”La Bohème” bestämmer han sig för Paris 1830, julirevolutionens år att märka. Regissören Max Webster låter handlingen utspela sig i Paris 1970 då 1968 års studentuppror ännu känns närvarande. De våldsamma skeendena tycks emellertid inte nämnvärt beröra Mimi och Rodolfo i deras kärlek, något i stil med målaren Chagalls älskande par, obekymrat svävande över en torftig verklighet. Dock ändar Mimis och Rodolfos kärlek i smärtsam tragik.
Först som sist – Göteborgsoperan frambringar en lysande föreställning där alla delaktiga uppenbarligen inte sparat på vare sig krafter eller kreativitet. Till exempel får jag intryck av att Max Webster i sin regi strävat efter att ge de bärande rollerna varsin särskiljande individualitet. Så formar Kerstin Avemo ett ömsint porträtt av den spröda Mimi, både kroppsligt och med röstens många nyanser.
Luthando Quaves mustiga baryton understryker karaktären av manlighet.
Hon har sin kontrast i Musetta där Mia Karlsson framhäver rollens sensuella karaktär. I synnerhet bjuder hon ut sin sinnlighet i kaféscenens aria i ett försök att återerövra sin forna älskare Marcello. Denne får en mycket trovärdig tolkning av Luthando Quave, vars mustiga baryton understryker karaktären av manlighet.
Rollen som Rodolfo spelas av nyzeeländske tenoren Thomas Atkins, en för mig ny och angenäm bekantskap. Det är inte bara stämmans vackra klangfärg som bidrar till hans gedigna artisteri, det är också hans intensitet att förmedla känslans alla nivåer.
Den lyckosamma föreställningen har givetvis en grundläggande förutsättning hos dirigenten och orkestern. Dirigenten Karen Kamensek och hennes musikanter bedriver en generös följsamhet till händelserna på scenen. Nu är ju Puccinis musik vacker, melodiös, något som Kamensek och orkestern tillvaratar till sista tonen. Deras ackompanjemang till kärleksmötet i första akten blev en sådan djupgående musikalisk upplevelse att, måste erkännas, ögat tårades.
”La Bohème” är berättelsen om unga människor, deras glädje, genomgripande kärleksupplevelse, sorger, tillståndet att leva i nuet
Fly Davis, som står för scenografi och kostymdesign, bygger enkla och opretentiösa scenrum men kan också dra till med kaskader av färg och detaljer när så erfordras. Ett tilltalande exempel är sista akten där vårens ankomst markeras med en massiv blomstermängd som täcker hela fondens yta.
”La Bohème” är berättelsen om unga människor, deras glädje, genomgripande kärleksupplevelse, sorger, tillståndet att leva i nuet… Grabbigheten och oviljan till ansvarstagande annonseras redan inledningsvis, då Rodolfo och Marcello tillsammans med filosofen Colline och musikern Schaunard försöker skaffa värme i sitt kylslagna vindsrum. Med framgång gestaltas de två sistnämnda av Henning von Schulman respektive Anton Ljungqvist.
Visserligen är ansvar och andra medborgerliga dygder frånvarande hos kvartetten. Men i dödens närhet blommar en djupare moral, ett djupare allvar, manifesterat i deras självuppoffrande handlingar.
Jo, så kan man också tänka efter en mäktig upplevelse av en storslagen föreställning.
