Konsten att skapa samtal

Carola Melo har skaffat egna vingar och gjort en flygtur över staden vid Vätterns södra strand. Hennes utställning på Föreningen Konstgrafiker, ett stenkast från Tändsticksmuseet, heter Calling Jonkoping, Come In Jonkoping.

– Det är jag som söker kontakt och försöker pejla in mig. Jönköping var för mig väldigt mycket obekant tills sonen flyttade hit. Jag försökte tänka efter; vad har jag för relation till Jönköping, vad finns här som jag reagerar över? Jag tyckte jag kom uppifrån och landade från Frisla, berättar Carola Melo när BT hälsar på i galleriet någon dag innan vernissagen.

Tema Jönköping

Samtliga bilder i olja och grafik har alltså Jönköping som tema. Bland annat finns ett stort collage i screentryck som skildrar stadsmiljön vid stranden.

– Det är både abstrakt och föreställande. Men uttryckt på ett stilistiskt sätt. Man ska känna att man hamnar här och där i Jönköping och i olika sammanhang.

Vi vandrar runt i lokalen en stund. Carola Melo visar en parafras hon gjort av Madonnan och barnet med hänsyftning till Jönköpings starka frireligiösa tradition. Hon har även gjort en referens till den egna ”flygturen”, Luftande heter verket.

Det är färgsprakande intryck som gestaltas, betraktarens fantasi tar oundvikligen språng. Vilket förstås är meningen.

– Att gå på utställning är som att hamna i en film eller läsa en bok. Man hamnar i en känsla, blir betagen. Plötsligt upplever man en massa saker som man inte visste fanns. Bilderna sätter igång din tankeverksamhet. Men du måste ”prata” med bilden och låta bilden ”prata” med dig, förklarar Carola Melo.

Besökarna uppmanas även uttryckligen att prata med konstnären själv. Utöver den ordinarie utställningen finns nämligen en bonus – ett erbjudande att dryfta konstnärliga frågor med Carola Melo, hemma i en lägenhet inte långt från galleriet.

– I grunden är jag intresserad av att tala med publiken och skapa samtal om konst. Det finns många frågeställningar som behöver ventileras. Men folk kanske inte vill stå här mitt i utställningen bland tjugo andra människor och prata. Utan enskilt istället.

Sagt och gjort. Vi lämnar galleriet och tar en kortare biltur till ett bostadsområde i närheten. Lägenheten tillhör egentligen Carola Melos son, fylld av konstverk som han tog med sig när han flyttade hemifrån.

– Sonen fick gå loss i min ateljé. Han plockade med sig tjugo oljor, tre grafiska bland och tre skulpturer. Då blir man väldigt glad som mamma! Han hade en tydlig, klar bild över hur allt skulle placeras i lägenheten, säger Carola Melo inte utan stolthet i rösten.

Varje lördag under utställningsveckorna kan vem som helst boka in samtal här och diskutera ämnen som den offentliga konstens roll, vem som bestämmer vad god konst är, eller vad det nu kan vara.

– Jag sitter inte inne med en massa sanningar. Jag är snarare ett bollplank, och besökarna blir samtidigt ett bollplank för mig.

Det är djärvt grepp. Vågar folk anta utmaningen?

– Det finns en osäkerhetsfaktor i erbjudandet. Det är ju ovanligt att man öppnar dörren så här. Men folk träffar mig på utställningen och då får vi en relation redan. Det löser sig. Är man några stycken kan vi fika, beställa lite mat – om är man flera blir det fler synpunkter också.