Annons

Konspirationsteorier kan leda till vaccinmotstånd – eller judehat

Författaren Kent Wernes senaste bok ”Konspirationsfeber” är en bra och tidsanpassad uppföljare till ”Allt är en konspiration”, tycker Mikael Hermansson. Covid-19 och vaccinmotstånd utgör ramen.
Bokrecension • Publicerad 16 oktober 2021
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Kent Wernes bok lyfter fram vad som gör konspirationsteorier så tillgängliga och många gånger intressanta.
Kent Wernes bok lyfter fram vad som gör konspirationsteorier så tillgängliga och många gånger intressanta.Foto: Anna Drvnik
Sakprosa

Konspirationsfeber

Författare: Kent Werne

Förlag: Ordfront

Bristande samhällstillit, kunskapsluckor och ett ständigt brus i alla upptänkliga former av medier. Alla samverkar de till att idag ge största möjliga spridning av diverse mer eller mindre fantasirika konspirationsteorier där allt från tusenårigt judehat, vaccinmotståndare och seriösa forskare bidrar till förtroendeförlusterna.

Författaren Kent Wernes senaste bok ”Konspirationsfeber” är en bra och tidsanpassad uppföljare till ”Allt är en konspiration” från 2018. Den här gången är det föga förvånande covid-19 som utgör ramen och närmare bestämt det vaccinmotstånd som växer sig starkare även i Sverige. Här fungerar Wernes kunniga skrivande som en realtidsrapport från ett slagfält där en mix av fakta och fantasier skördar ständigt nya offer. Låt vara att smittspridningen är lägre, inläggningarna färre och att många faktiskt har vaccinerat sig både en och två gånger; det hindrar inte en uppsjö av disparata aktörer från att fortsätta sprida sitt gift.

Annons

Ty ett gift är det, och det som insjuknar och gradvis förtvinar är samhällskroppen. Men räkna inte bara antalet foliehattar eller lösnäsor i de mest verklighetsfrämmande sammanhangen. Gränsen mellan vad som kan sägas på twitter, i öppna eller slutna Facebookgrupper och vad som av även de mest seriösa nyhetsförmedlare kan skriva och sälja är många gånger lövtunn. Inte ens den mest medvetna tidningsredaktion klarar som regel av att hålla emot det klickvänliga eller bangar för att lyfta upp en ”snackis”.

Men lika illa kan det gå när ambitionerna är seriösa och viljan att förmedla kunskap till läsarna. Notera exempelvis hur lätt det var för ett antal svenska forskare att redan i inledningsfasen av pandemin komma fram med ”alternativa” förslag till coronastrategi utan att få sina motiv ifrågasatta. ”Grejen” var att de var kritiska, vilket föranledde svarta rubriker. Om kritiken var relevant var av underordnad betydelse.

Kent Wernes bok har det goda med sig att den lyfter fram vad som gör konspirationsteorier så tillgängliga och många gånger faktiskt intressanta. På sätt och vis är de dessutom ”demokratiska” i det att även de med minst kunskap men mest ilska kan få gehör för sina egna förvridna åsikter i en grupp av likasinnade. De får bekräftelse inom ramen för ett sammanhang där exempelvis immunologers relevanta invändningar kan adderas till andra mer verklighetsfrämmande idéer och delar påståenden som globala ”superspridare” av konspirationer och desinformation gladeligen använder sig. Det finns en gemenskapsfaktor bland konspirationsteoretiker som inte kan underskattas.

”Att dra ut linjerna bakåt är viktigt, inte minst när det gäller att se de antisemitiska föreställningar som av exempelvis ligger bakom påståenden om att det nu aktuella virusets spridning skulle ha finansierats finansmannen George Soros.”

Det jag dock uppskattar mest med Kent Wernes senaste konspirationsbok är hans aktiva historiebruk. De flesta konspirationsteorier har inte uppstått i nutid. Att dra ut linjerna bakåt är viktigt, inte minst när det gäller att se de antisemitiska föreställningar som av exempelvis ligger bakom påståenden om att det nu aktuella virusets spridning skulle ha finansierats finansmannen George Soros. Det är naturligtvis av intresse att se hur nära delar av vaccinmotståndet står den republikanska uppslutningen bakom USA:s förre president Donald Trumps vägran att acceptera valförlusten.

Lite enerverande är det att han sammanfattar sina källor i slutet av boken istället för att förse den med en riktig notapparat. Kanske är det dock att hänga upp sig på en enskild detalj i texten, detta enerverande användande av ordet ”kaninhålet” som Kent Werne ägnar sig åt. Lite aktivt redaktörskap hade kunnat hindra honom trilla i det, inte minst med tanke på att boken i övrigt präglas av gott språk och ett vägvinnande sätt att berätta.

Mikael HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons