Kultur

Kolonialismen går på konsthall

konstrecension Artikeln publicerades
Michelle Dizon: ”White Gaze”
Michelle Dizon: ”White Gaze”

Konstbiennalen GIBCA i Göteborg är en jätteutställning. Den är som en härva av röda trådar att följa in i samtidskonstens labyrint. Konstrecensenten Agnes Brusk Jahn nystar sig fram till en del återvändsgränder, men också brännande verk som hos Michelle Dizon eller Eric Magassa.

Part of the Labyrinth

Vad: Göteborgs Internationella Konstbiennal, GIBCA

Var: Röda Stens Konsthall, Göteborgs Konsthall, Göteborgs Naturhistoriska Museum, området Haga, samt Franska Tomten. Samtliga utställningsplatser finns i Göteborg.

Pågår till: 17 november

Curator: Lisa Rosendahl

Medverkande Konstnärer: Elena Aitzkoa, Özlem Altin, Henrik Andersson, Ibon Aranberri, Sissel M. Bergh, Hannah Black, Black Quantum Futurism, Liv Bugge, Paolo Cirio, Kajsa Dahlberg, Cian Dayrit, Michelle Dizon, Sean Dockray, Åsa Elzén, Annika Eriksson, Ayesha Hameed, Tamara Henderson, Rachel de Joode, Hanna Kolenovic, Susanne Kriemann, Kent Lindfors, Antonia Low, Rikke Luther, Eric Magassa, Ohlsson/Dit-Cilinn, Doireann O’Malley & Armin Lorenz Gerold, Oliver Ressler, Lorenzo Sandoval, Pia Sandström, Lina Selander & Oscar Mangione, Knud Stampe, Ayatgali Tuleubek

Utöver detta pågår också GIBCA Extended runtom Göteborg och Västra Götaland.

Curator Lisa Rosendahl har valt att kalla 2019 års konstbiennal i Göteborg för ”Part of the labyrinth”. Detta från en dikt av Inger Christensen: ”Jag tänker, / alltså är jag en del / av labyrinten”, som i sin tur anspelar på René Descartes berömda: ”Jag tänker, alltså är jag”, och starten på den mekanistiska världsbilden. Att fläta samman det som däri delats upp är biennalens centrala tema.

Konstbiennalen i sig blir labyrintisk. Förgreningarna till olika globala och historiska ämnen är många och spretiga. De lurar iväg på vindlande vägar, ibland till en återvändsgränd, ibland vidare, och vidare. Jag vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn – kommer jag känna igen mig från något jag sett tidigare, eller hamna på okänd mark? Ämnen och teman trasslar ihop sig, som en tova av röda trådar. Trådarna leder in i labyrintens olika förgreningar. Vissa trådar lyser starkt rött, nästan övertydligt, medan andra är mer subtila. Jag börjar nysta.

Biennalen äger rum på fem platser i Göteborg, samtliga med sitt specifika tema. Röda Stens konsthall har temat ”Spiral down”, inspirerat av konsthallens spiraltrappor – för att en i en sådan inte kan ta sig framåt utan att samtidigt blicka bakåt. Det är en snygg symbolik, som fler av de medverkande konstnärerna tar fasta på intressanta sätt, när de låter begrepp som tid och historia utforskas och utmanas.

Dokument över kulturer blir istället en syn på människan som något exotiskt att betrakta, utrota, eller äga.

Michelle Dizons installation slår hårt, när hon med brev och diabilder låter filippinsk kolonialhistoria möta framtidsflykt från ett människoförstört Terra. Jag känner mig själv som en klumpig kolonisatör, när jag tvingas skugga hennes flimrande diaprojektioner för att ta mig vidare i utställningsrummet. Dizon sticker ut även på Göteborgs Konsthall, med verket ”White Gaze”, där hon med smarta, vassa urklipp i gamla National Geographic-tidningar påvisar de förekommande stereotyperna. Dokument över kulturer blir istället en syn på människan som något exotiskt att betrakta, utrota, eller äga.

Kolonialism kommer igen med Eric Magassas underbara verk på Franska tomten. Magassas karaktäristiska collage tar sig an platsens koppling till svensk slavhandel med humor på ytan, och svidande, brännande kritik under den.

På Naturhistoriska museet möts natur och kultur igen, när konstverken beblandas med uppstoppade djur. Annika Erikssons verk sticker ut när hon visar på det absurda i konceptet husdjur, genom enkla klipp på tv-apparater. I sammanhanget blir djurägande en egen slags kolonialism. Spretigare, men fortsatt intressant, blir det med Paolo Cirio samt Sean Dockrays verk, synliggörande hur vi – människor – nu kan sägas koloniseras av artificiell intelligens och dess algoritmer.

Mitt i alltihop kommer Västlänken in, i Pia Sandströms meditativa, samtidigt klaustrofobiska, men inte särskilt berörande ljudverk i Haga. En av labyrintens återvändsgränder.

På Göteborgs Konsthall knyts flera trådar samman. Algoritm förekommer igen, hos Lorenzo Sandoval, men här istället ordets härkomst och som spår i hur en kultur påverkat en annan. Vidare, Sveriges kolonialbrott såväl i Västindien som i Lappland. Vidare, det linjära och uppdelande tänkande som bidragit till flera av de globala kriser vi står inför idag – och lek med dess motsats.

Elena Aitzkoa visar skulpturer som närmast påminner om en artificiellt organisk massa som snart tar över – så förförisk i sin skönhet att vi låter den göra det. Samma sak i Rachel de Joodes verk, som även de för tankarna till något artificiellt vackert. En värld av algoritmer och artificiellt… allt.

”Part of the labyrinth” är expansiv och tidvis svår att greppa, och ibland undrar jag om det breda temat inte bara är en ursäkt för curatorn Lisa Rosendahl att få sväva iväg i alla sina tankespår.

Men samtidigt: De röda trådarna vävs samman på oanade och finurliga sätt, och intresset hålls levande när jag nystar i trasslet. Jag fortsätter nyfiket irra och söka labyrintens kärna.

Lisa Rosendahl curerar även biennalen som sammanfaller med Göteborgs stads 400-årsjubileum 2021 – kanske finns kärnan där. Kanske inte. Jag tillåter mig att ge upp det linjära tänkandet och planlöst driva i stället.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.