Kiss – som ett pojkband för medelålders män
Kiss
Var: Scandinavium, onsdag
Publik: I stort sett utsålt.
Bäst: ”God of thunder” och ”Heaven’s on fire”.
Sämst: ”Say yeah" och mellansnacken.
Sjuttonde juli 2021. Det var datumet för Kiss sista konsert. En stor klocka på bandets sajt räknade ner. Så kom coronapandemin. End of the road world tour fick skjutas fram och avslutningen sker någon gång 2023. Inte alls lika dramatiskt.
Kiss har alltid handlat om det visuella lika mycket som låtarna. Den här gången flankeras scenen av fyra gigantiska statyer av kvartetten. Bandet hissas ner från taket och smäller av mer eldpuffar, gnistor och bomber än många andra hinner med under en hel konsert – och det innan Paul Stanley ens börjat sjunga i ”Detroit rock city”. Som avslutas med fyrverkerier.
Amerikanernas hitspäckade tvåtimmarsshow är extremt mallad, men trots överdådet finns det transportsträckor och de lyckas inte alltid ta vara på publikens entusiasm. Att Pauls sång brister är inget nytt, och även Gene Simmons kraxar ibland. Duon väger upp med scennärvaro och glädje, och även om det kan bero på lite förinspelad hjälp så låter Paul bättre än väntat. Att Gene och gitarristen Tommy Thayer ofta får ta över refrängsången är ett smart drag. I mellansnacken låter Paul som en seriefigur korsad med sydstatspredikant. Han glider ut till en liten scen mitt i arenan för publikfavoriterna ”Love gun” och discodängan ”I was made for lovin’ you” och struttar runt och vickar på rumpan exakt som det anstår en 70-årig man. Balladen ”Beth” som sjungs av trummisen Eric Singer vid en glittrig flygel är en annan publikfavorit. Och förstås ”God of thunder” där Gene hissas upp i skyn där en åskgud hör hemma. Trots att han dreglar blod och gör fula miner framstår basisten ändå som en mysfarbror.
”Att Kiss en gång varit farliga har alla glömt – nu är det något att ta med både barn och barnbarn på. Ett tillfälle att nostalginjuta och bli barn på nytt.”
Att Kiss en gång varit farliga har alla glömt – nu är det något att ta med både barn och barnbarn på. Ett tillfälle att nostalginjuta och bli barn på nytt. De är som ett pojkband för medelålders män där alla kan välja sin favorit. Fansen både hyllas och tackas och visas på bild – Kiss vet varifrån de har tjänat sina pengar.
När allt är så här överdrivet från början kan det nästan inte bli pinsamt. Det gäller att köpa konceptet och åka med. Vilket fansen förstås gör, hela vägen från starten tills ”Rock and roll all nite” avslutar med ännu mer pyro och konfettiregn.
Första gången Kiss spelade på Scandinavium var 1976. Det här var tionde gången i Göteborg. Sista gången vi fick se bandet i Sverige. Det känns säkert tomt för många. Men innebär turnéns slut att de kommer att sluta rocka hela natten? Tveksamt. Kiss skulle passa perfekt som Las Vegas-show och om det går att göra Abbatarer borde det nästan vara självklart att förvandla redan maskerade män till hologram eller Kiss-bots.
