Kathy Ryan, N Y Times Magazine: Jag är hedrad över att få inviga centret i Borås

Givetvis uttalar Kathy Ryan hans namn på amerikanskt vis: Lars Tunboork, from Borraas, Sweden.

Snart ska hon sätta sig på planet till Sverige, för att resa till Borås. Där ska hon inviga Lars Tunbjörk-centret och hålla ett föredrag med titeln ”Lars Tunbjörk – en av mina favoritfotografer.”

Kathy Ryan har jobbat på prestigefyllda New York Times Magazine sedan 1985.

Först som assisterande bildredaktör och sedan som bildchef. Hon är en av världens mest kända bildchefer. Eller kanske snarare respekterade – bildchefer blir ju sällan några kändisar.

Det var 22 år sedan Lars Tunbjörk började jobba för New York Times Magazine.

Nu sitter Kathy Ryan i telefon på sitt kontor på Manhattan och försöker komma på hur det gick till.

– Häng kvar lite, jag ska bara hämta mina papper, jag har gjort anteckningar inför föredraget. Här! Det första jobbet Lars gjorde för oss var ett specialnummer om rika människor som hade köpt rancher västerut, riktiga skrytrancher. Vi skickade ut honom till Wyoming och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg resultatet. Varenda bild var fantastisk.

Ranchreportaget var början på ett långt samarbete. Lars Tunbjörk gjorde 18–19 uppdrag under årens lopp, många stora. Nästa jobb var till ett specialnummer om Times Square 1997, där många olika fotografer skulle ge sin bild av den legendariska adressen på Manhattan.

– På den tiden var Times Square sjaskigt och slitet. Det låg mest porrhak där och det var inte alls ett ställe turister besökte. Men saker och ting började förändras, det renoverades och snyggades upp. Fotografer är bra på att fånga förändring så vi ville göra ett stort specialnummer.

Nitton fotografer anlitades. Bland dem fanns Annie Leibovitz, Nan Goldin, Mary Ellen Mark. Stora namn. Nästan alla var New York-bor, men Kathy Ryan ville ha med någon utomstående också.

– Vi flög hit Lars och han tog en underbar bild en söndagsmorgon vid korsningen av 42nd Street och Eighth Avenue. Bilden var nästan som en Mondrian i färgerna, väldigt sofistikerad och formmässigt medveten. Samtidigt var den så känslofylld. Bilden fick mig att tänka på Edward Hopper också, på ett helt annat plan. Ärligt talat har den bilden har blivit en av mina favoritbilder någonsin, i vår tidning.

Senare har han skildrat medelklassen i Kina, sport i Dubai, vinproduktion i Frankrike, bland mycket annat.

Hur gick det till när han började jobba för er? Kom han till dig?

– Nej. Jag hittade honom. Vänta, jag ska ta fram en rolig grej. Jag bytte nämligen kontor och var tvungen att städa tidigare i år. Då hittade jag en lapp daterad januari 1995. Den satt fast vid några fotokopior av svartvita bilder, en man som kikar genom någon sorts kikare. Jag hade skrivit ”Excellent black and white and color. See color book. Lars Tunbjork, Sweden”.

Alltså: ”Utmärkt i svartvitt och färg. Se bok i färg.”

Kathy Ryan minns inte att hon skrev lappen, eller var hon hade sett de svartvita bilderna. Men boken hon menade var förstås ”Landet utom sig”, Lars Tunbjörks genombrott.

Hur väl kände du honom personligen?

– Bara lite. Lars, ännu mer än andra fotografer, var mycket självständig. Han jobbade för det mesta ensam. Jag träffade honom personligen några gånger, när han var i New York och kom förbi. Men jag kände honom mycket närmare som konstnär än som människa. Jag vet att han var vänlig, ödmjuk, tystlåten men med en humoristisk glimt i ögat. Till exempel består ”Kontor” av väldigt roliga bilder. Samtidigt hade han en värme, även när han tog roliga bilder. Jag kände aldrig att han skrattade på någon annans bekostnad.

När jobbade du senast med honom?

– Han gjorde ett stort reportage om falkar för oss 2013. Men den sista bilden jag publicerade var inte ett reportage utan en ensam bild av ett tomt kontor. Den hängde ihop med en essä om sommarfredagar, om folk som gick tidigt från kontoret. Det var i juli 2015.

Det var efter hans död, då.

– Ja, det har du rätt i. Jag minns att jag ville ha bilden till essän just av Lars den gången.

Vad var det som lockade dig med Lars Tunbjörks bilder?

– Det låter som en kliché men hans fotografi handlade verkligen om att se det ovanliga i det vanliga. Han kunde alltid skapa bilden, det behövde inte hända något dramatiskt. Han hittade små egendomligheter i vilken kultur han än hamnade. Det fanns ett drag av vemod och humor samtidigt. Hans bilder hade samma sorts ton som ofta utmärker bra filmer.

Har du jobbat med andra svenska fotografer då eller senare?

– Bra fråga... jag kommer inte på någon faktiskt. Det var bara Lars.

Vad tänkte du när du fick frågan om att komma och inviga Lars Tunbjörkcentret?

– Jag blev väldigt rörd och sa ja direkt. Jag kände att det var något jag måste göra för Lars, för att hedra och uppmärksamma hans fotografi. Jag har alltid känt en samhörighet med honom, både genom bilderna och hans milda person.

Du reser New York-Borås bara för invigningen?

– Ja. Det är helt fantastiskt att ett rum ska tillägnas honom så att hans fotografi kan leva vidare och hans arv förvaltas i Borås. Det blir till glädje för många människor. Du vet, konstnärer bidrar med något. För mig känns det som om Lars gav fotovärlden och alla som tycker om konst och att titta på bilder en enorm gåva. Bilder som säger något om livet och människorna. Så jag måste åka! Kanske är det Lars som talar till mig på något sätt?

Hur länge stannar du?

– Bara torsdag morgon till lördag morgon. Jag hade egentligen tänkt åka till Vandalorum också, jag gillar arkitekten Renzo Piano. Men jag får väl helt enkelt komma tillbaka.