Kanin som ligger i tiden

Och konstnären själv är stolt. Mycket stolt. Hon heter Marianne Lindberg De Geer.

Är det inte hon som??

Jo, det är hon som skapat de omtalade skulpturerana i Växjö, den tjocka kvinnan och den mer anorektiska – som står mitt emot varandra. Som väckt debatt. Som till och med blev nedsågade. (Den smala av dem).

Jo, det är hon som har varit gift med Björn Afzelius.

Och, jo – det är hon som är gift med konstnären, filmaren, författaren Carl Johan de Geer.

Nu har Borås stad köpt in hennes kanin, MateHunting.

Och Marianne Lindberg de Geer strålar ikapp med solen när hon drar undan skyddsplatsen när kranen lyft kaninen på plats.

Hon skulle egentligen talat på lördag, när skulpturfestivalen invigs. Men hon fick förhinder.

Vad skulle du ha sagt i talet?

– Jag skulle ha sagt så här. Kära boråsare? (skratt). Jag tycker att Borås är en underbar stad. Dessutom tycker jag att konsten har fått en central roll, mer central än någon annan stad i den här storleken i Sverige. Borås har varit först med många intressanta konstnärskap. Och den här skulpturutställningen känns så samtida.

Och nu ska du ingå i det här sammanhanget?

– Ja, och jag känner en otrolig stolthet, det gör jag verkligen. Det är en stor sak att få ett offentligt verk.

MateHunting, betyder parningsjakt, eller jakten på en kamrat.

– Det är första gången jag gjort den så här stort. När jag var liten var jag fascinerad av kaninen i Alice i underlandet, han springer med en klocka och ropar Mariannne, Marianne, dessutom. Nu har jag gjort en kanin där klockan finns i ögonen, pupillen är visaren.

Själva förlagan hittade hon från ett saltkar, med en liten kork i rumpan och ett hål i nacken.

Provokatör, skriver många om dig. Är det så du vill beskriva dig själv?

– Jag vill gärna vara en debattör, och då kan man bli provocerande ibland. Men jag tycker det är roligt att visa på saker, visa upp – antingen en vacker blomma, eller som de tjocka och smala i Växjö.

Men det blir ofta bråk kring skulpturer, det väcker något hos människor – varför?

– Den väcker frågor som man själv inte har ställt sig, just där. Varför ska den stå där? Område där man bor är ens trygghet, om det då plötsligt dyker upp något sådant som Tony Craggs gula grej, då tänker man – den där är för gul för mig, man har inte varit med och valt det.

Skriver dramatik

Marianne Lindberg De Geer är sprungen ur Nationalteatern och Tältprojektrörelsen från 70-talet. Hon ansvarade för kläderna. Hon har varit maskör och scenograf och då blev det mer och mer naturligt att också ge sig på att skriva dramatik. Hon debuterade med pjäsen Jag tänker på mig själv på Stockholms stadsteater i vintras. I oktober nästa år kommer ytterligare en pjäs.

Hon har också väckt debatt med olika utställningar.

Du jobbar i en bransch där andra människor hela tiden ska tycka kring det du har gjort. Hur fixar du kritik?

– Jag tycker om kritik. Det är roligt. I Växjö var det mycket insändare och man skrev dikter om de tjocka och smala, och nu när det gått ett tag så har folk vant sig. De blir en del av landskapet, liksom nya byggnader blir. Och så kommer det att bli med Pinocchio också. Det tar ett tag att vänja sig, det tycker inte jag är så konstigt.

Vattenstrålen utanför Grand sprutar. Lastbilen som lyfter kaninskulpturen brummar. Kaninen står på plats vid bron utanför hotellet. Omsvept av skyddsplast. Marianne Lindberg De Geer reser sig från bänken, tar några foton och börjar sedan klä av sin kanin.

Hon ler. Ikapp med solen.