Kammarmusiken i Borås

Uppsala Kammarsolister är en utomordentlig stråksextett med den karismatiske violinisten Nils-Erik Sparf i spetsen, men numera så förtätad i spelsätt och uttryck att medlemmarna i mest varje stycke växlar plats i prim- och sekundstämmor eller, som Sparf själv, byter mellan violin och viola. Det efterlängtade återbesöket i Borås bjöd på ett uruppförande, Kent Olofssons Higgs' Boson med tonsättaren själv bakom elektronikreglarna.

Det luftiga och samtidigt laddade stycket har namn av en elementarpartikel som ingen ännu har konstaterat existensen av, den som skulle kunna förklara att partiklar har massa. I musik tar sig detta uttryck i ett slags neoimpressionism i samverkan mellan klangpunkter, -streck och -moln som, liksom hos en pointillist som Seurat, först på avstånd samlar sig till en föreställande bild. Virtuost var ordet.

Konserten började med en av Beethovens mest förtätade Rasumovskij-kvartetter, den i e-moll, i en detaljinstudering som oavbrutet i klang förverkligade alla tonsättarens banbrytande dissonanser, ett överlägset prov på ensemblens spelskicklighet.

Sist bjöds på Erich Wolfgang Korngolds Stråksextett från 1914, en bara 17-årings mästerverk i senromantisk stil. Men han hade börjat långt tidigare än så.  Som nioåring geniförklarades han av Mahler, som jag kunnat våga en tia på som verklig upphovsman till sextettens Intermezzo. Inför sådan blixtrande begåvning finns inga mått. Stycket spelades helt i samma anda.