Judith Hermann skriver tvetydigt, roligt och oändligt intressant
Hemma
Författare: Judith Hermann
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Weyler
En kvinna i medelåldern flyttar ut till kusten för att starta om på nytt. Hon flyttar in i en stuga, börjar arbeta på sin brors sunkiga hamnpub, blir vän med konstnärsgrannen Mimi och inleder någon slags relation till Mimis bror, grisbonden Arild. Bakom sig lämnar hon sin egensinnige make Otis och den utflyttade dottern Ann.
När man försöker koka ner handlingen till några meningar låter nästan som en schablonartad feelgood, men Judith Hermanns ”Hemma” är något helt annat. Det är en tvetydig, rolig och oändligt intressant roman där man bara kan ana vad som rör sig under ytan.
”Hemma” kännetecknas av en slags flyktig men rättfram distans. Som när huvudpersonen inte riktigt reagerar på omvärlden som man förväntar sig, eller någon beter sig på ett oväntat sätt. Som när Arild visar sina grisar för henne efter att de tillbringat natten tillsammans:
Flera av dem saknar svans, deras ryggar och sidor är upprivna, en ligger ensam i ett hörn med de korta benen utsträckta, omöjligt att se om den andas. Ljuset försätter de andra i uppror, deras gälla tjut stegras, det låter fruktansvärt. Vi står bredvid varandra och tittar in, en lång stund, till slut släcker Arild ljuset igen. Utan ett ord går han tillbaka till ladan och skjuter upp porten.
Han säger, ha det bra.
Jag rullar ut min cykel, sätter mig och cyklar iväg.
Det lämnar plats åt läsaren att själv fylla i och fundera över vad som sker mellan raderna. Faktum är att distansen gör att romanen känns mer verklig än berättelser som dignar av romanfigurernas egna självreflektioner och inre psykoterapi. Där allt får sin förklaring. Verkligheten är ju ärligt talat absurd ibland, och jag tror att fler än jag upplever ett avstånd till tillvaron då och då, som ett känslomässigt lock för öronen. Och den känslan fångar Hermann med precision.
”I kombination med de karga, återberättade dialogerna får det mig att tänka på Agota Kristof, vilket är allt annat än ett dåligt betyg.”
Inte utan en viss svart humor heller, till exempel när huvudpersonens bror ska försöka tolka den yngre flickvännens sms-förkortningar eller tafatt försöker uttrycka sina känslor.
Det handlar om stora allmängiltiga, mänskliga frågor, som tillhörighet, ensamhet och åldrande. Rotlöshet och att höra hemma. I kombination med de karga, återberättade dialogerna får det mig att tänka på Agota Kristof, vilket är allt annat än ett dåligt betyg.
Lådan, en tydlig bild för instängdhet dyker också upp som en röd tråd genom romanen. Från den inledande berättelsen om hur huvudpersonen blir headhuntad att arbeta som trollkarlsassistent för att låta sig sågas itu inuti en låda, till lådfällan för djuret som lever i huset vid kusten och broderns märkliga ”flickvän” som enligt utsago blev instängd i just en låda av sin mamma som barn.
Med ”Hemma” återintroduceras nu Judith Hermann på svenska av Weyler förlag, och vi läsare som inte kan ta till oss tysk skönlitteratur på originalspråk tackar ödmjukast för möjligheten att träda in i hennes skruvat verkliga världar.
