Jonathan Eklund: Jonathan Eklunds dom – så blev årets Way Out West
Inne under tältet är det trångt. På scen står Slowthai och nedanför lever den ungdomliga publiken sitt bästa liv. Pojkbarnet precis bakom mig, på plats med vad jag antar är mor och far, är fortfarande i en ålder att han upplever saker för första gången. Han har uppspärrade ögon och ler fånigt, överlyckligt. Jag tänker att han kommer skryta om det här för sina vänner, minnas det för resten av sitt liv – och det gör halva min festival.
Det är så lätt att bli blasé, luttrad och trött. Så lätt att sitta och klaga på allt som skulle kunna vara bättre med Way Out West, peka på halvtråkigt schema hit och kommersiellt jippo dit. Men lyfter man blicken lite så ser man att festivalen också träffar rätt på så många punkter.
Under de tre dagarna i Slottsskogen blev det, enligt arrangören, rekord. 50 000 unika besökare totalt, flest någonsin. En del av de är säkert som jag, smågrinigt lagda, men många är också som den där pojken. För de var den här helgen den bästa någonsin. De har skrikit sig hesa till León, blivit solkyssta under Mwuana och kanske riktigt kyssta till Girl In Red.
Inget av det har jag en aning om såklart. Men det känns sant. Och borde vara det.
Oavsett har det också varit en bra festival överlag. Vädret har varit strålande och många spelningar likaså – Nick Cave var monumental, Little Simz sprudlande underbar och Yung Lean visade vem som är kung av svensk rap.
Biljetterna till nästa års fest ligger redan uppe och om jag ändå får ta mig friheten att vara lite framåtblickande så önskar jag att festivalledningen skulle våga mer igen. Våga boka mer spännande, mer okända, konstigare akter. Sätt agenda, visa att det är ni som vet vad folk vill utan att folket har en aning. Sätt fokus på det, istället för skejtparker och livepodcasts.
Just nu känns mina fötter som köttfärs och min längtan efter att trängas och svettas med andra människor är närmast obefintlig. Men ge det ett par dagar så kommer jag återigen börja längta och mycket ska till för att jag inte skulle vara på plats nästa år igen. Det tänker jag att den där pojken också kommer vara, kanske lite mer luttrad och blasé men förhoppningsvis med fortsatt nyfikna ögon.
