Johan Melin: Johan Melin: Jag är (näst) bäst på att vara tråkig
Jag är världsmästare på att ha det tråkigt. Eller, snarare svensk mästare i tjilighet (antagligen vill någon utmana mig efter denna text). Det kanske också är en slags överdrift – då jag inte bor i Sverige längre, utan i Nordmakedonien där folk inte talar så mycket om tråkigheter, det är något man bär i tysthet. Jag upptäckte min nya mästartitel under pandemin och insåg att jag förberett mig under hela mitt liv:
– Ett föräldrahem utan TV (check)
– En uppväxt i liten ort, Herrljunga som är tråkigare än Borås – där tillochmed Borås framstår som ett ställe där man kan ha roligt (check)
– Gått av sociala medier i tre år och skaffat becknarlur som endast går att ringa i (ingen ringer ändå) – (check)
– Väntat sammanlagt två år på tåg och bussar som inte kommer (check)
– Begränsat mina kulturupplevelser till att endast läsa om dem (check)
– Känner mig bekväm ensam på balkongen med penna, papper och ett glas ljummet vatten (check)
”Såklart ska inte människor få dela kulturupplevelser tillsammans! Det blir alldeles för roligt.”
Efter att jag belåtet klappat mig på själen över min nya titel förstår jag också världsstrategin under pandemin mycket bättre. Såklart ska inte människor få dela kulturupplevelser tillsammans! Det blir alldeles för roligt. Därför ger det full mening att stoppa Ebbot eller vemsomhelst från att spela för femtio pers (för roligt) men göra det tillåtet att botanisera och konsumera bland rabatterade meningslösheter i Knalleland eller på Gekås för att täppa till hålet inom oss (tråkigt). Och plötsligt kan jag inte alls förstå alla gnälliga kulturpersonligheter som kräver kulturministerns avgång.
Vet ni inte varför det inte finns någon plan för kulturen, eller varför de alltid tillsätter nån djupt okunnig person på den posten som antingen gillar Kalle Anka och Absolute Music eller tygslöjd och näverkonst? För att vi ska lära oss att ha det tråkigt! Vi ska förstå att Netflixutbudet är undermåligt, att det inte skänker nån tröst att läsa Nietzches samlade band, att det inte alls är kul att se en Marvelfilm med fem andra i salongen och att det är uppriktigt urtrist att se Hawkeye på Ullevi och stå och skrika Boom-aye till nån avdankad glädjespridare.
”I början av pandemin skrev jag tjugo sidor om dagen, en film och en roman – men nu när jag bär min grå tråkighetstitel; så bestämmer jag mig – det är för roligt att skapa också.”
Jag tänker ta steget längre. I början av pandemin skrev jag tjugo sidor om dagen, en film och en roman – men nu när jag bär min grå tråkighetstitel; så bestämmer jag mig – det är för roligt att skapa också. Bäst att lägga ner, innan till och med denna grå nyans känns för uppeggande.
Just nu, när jag skriver detta ser jag min ettåriga dotter genom fönstret. Hon skjuter en skokartong längs golvet, och har gjort så den senaste timmen – hon verkar ha fantastiskt roligt med denna företeelse. Jag tvekar en sekund – sedan inser jag att jag måste abdikera från min tråkighetstron, och innan jag går in till henne för att räcka över titeln – viskar jag från berget till staden; ge mig en kulturfix av musik, film, konst, böcker som sjunger i venerna med tidens budskap – jag är en usel lögnare liksom alla andra – det är inte alls roligt att ha det tråkigt. Inte det minsta, ens halvt. Johan Melin 31 Augusti 2020
