Inte allt men ändå något

När Tysklands främsta oväsen-legendarer firar 40 år så kallar de albumet “Allt som allt”. Därför förväntade jag mig ett kapitel som skulle sammanfatta ett unikt arv som har pendlat mellan primalskrik ackompanjerad av bråte, Lee Hazlewood-covers, briljant bastardisk industrirock och Arvo Pärt-inspirerat mörker. “Alles in allem” har endast ett explosivt utbrott. Blixa Bargeld och kompanis fokus är eftertänksamhet, Berlin-romantik och midtempo-låtar. Jag är aldrig genuint besviken på Einstürzende Neubauten, men den första regelrätta skivan på 12 år lämnar en del att önska. Samtidigt finns här så pass mycket patenterat vemod och snirkliga detaljer att jag ändå lämnar albumet med en fin känsla i hjärtat.