I ”Emily forever” är mammaklyschorna bortskrubbade
Emily forever
Författare: Maria Navarro Skaranger
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Weyler
Em är med barn, hon känner inget väldigt särskilt för det, men hon tog aldrig tabletterna när hon skulle göra abort. Och så var det något barnmorskan sa också. Barnets pappa är upptagen med att vara omogen uppdraget samt småkriminell. Ems mamma försöker hjälpa, men hon minns inte ens hur man håller en bebis, hennes välvilja är kontrollerande och påträngande. I trappuppgången bor en präst som tycks förälskat sig i Em, kanske mer som idé än i personen. Kanske vill han bara ha någon att rädda.
”Här är alla klyschor bortskrubbade, kvar är den djupa, ensamma ödsligheten, en oväntad skönhet och något som känns sant.”
Maria Navarro Skaranger gestaltar klaustrofobin i att vara gravid och i att vara spädbarnsmamma. Trots alla goda råd är det ju omöjligt att förbereda sig på. Här är alla klyschor bortskrubbade, kvar är den djupa, ensamma ödsligheten, en oväntad skönhet och något som känns sant.
Alla vill berätta om klass nuförtiden men det är sällan det görs såhär osvulstigt: en föräldragrupp där de andra mammorna talar om böcker, en väninna från köpcentrumet som hänger sin jacka över en stol istället för att böka ner den i barnvagnen, ett badrum med många lådor där man kan lägga smycken.
Berättarperspektivet skiftar, hela tiden helt sömlöst. Jag förstår inte hur Navarro Skaranger gjort, hur författaren själv kan gripa in i Ems tillvaro och tala direkt till läsaren, men det gör hon och det är helt självklart och mycket stilfullt. En rörande, lakonisk liten roman som tycks berätta mer än vad orden rymmer.