Hur skalar man en psykopat?
Magic Love Pixie
Författare: Sofia Stenström
Förlag: Norstedts
Genre: Roman
Nadja lever i ett närmast symbiotiskt förhållande med sin mamma som helst inte vill släppa ut henne i den farliga, okontrollerbara världen utanför. ”Hon vill att världen ska se på henne med samma ögon som hon”. Mammans dröm är att om hon dör själv få återfödas som Nadjas barn och så att säga sluta cirkeln. Och dör gör hon, obevekligen och alldeles för tidigt. Nadjas sorg efter henne rör sig som en underström rakt genom hela boken och är också vad som lyckas leda henne rakt i armarna på sämsta tänkbara substitut: ett sexuellt rovdjur.
”Det är inte mamma. Men Nadja kan inte hjälpa det. Munnen är så stor. Hennes ansikte rör sig lite för nära hans, hon upptäcker att han stirrar på henne i halvmörkret.”
Så inleds ett sadomasochistiskt färgat förhållande med en betydligt äldre man som betitlar sig demon och som helst inte vill avslöja något alls om sig själv eftersom det skulle ”förstöra stämningen”. Nadja liknar honom vid Bob i tv-serien Twin Peaks – ett ondskans väsen med långt, vildvuxet hår. Men hon liknar honom också vid en lök. Hur gränslöst intima de än blir i hans alltmer perversa begär konstaterar hon hur svårt det är att nå in till vem han egentligen är. Detta bara triggar henne än mer till att försöka och med hjälp av avatarnamnet Magic Love Pixie lyckas hon inleda en online-dialog med honom. Ovetande om att denna Magic Love Pixie i själva verket befinner sig i hans omedelbara närhet luras han att avslöja allt värre saker om sig själv och skalas av in på bara skinnet. På det här viset förskjuts maktförhållandet mellan dem och Nadja får, i dubbel bemärkelse, njuta av att befinna sig i överläge.
En annan recensent av denna bok fann att det hade varit fräschare om skildringen lagt sig närmare Nabokovs ”Lolita” i vilken ”läsaren tvingas att, om inte älska, så i alla fall tjusas av monstret”. Uppenbarligen kan man ha vitt skilda åsikter om vad som känns utslitet och inte. Oavsett detta finner jag det hursomhelst oändligt mycket mer relevant att jämföra Stenströms bok med exempelvis ”Pianolärarinnan” av Elfriede Jelinek – också detta ett sadomasochistiskt drama, om än mellan en ung man och en medelålders kvinna istället för det omvända. I båda fallen må männen domdera och bete sig, men det är oavlåtligen den kvinnliga blicken som råder. För vem söker, i läsningen av Jelineks roman, på allvar finna några djupare psykiska lager hos den unge, sporttokige kontrahenten – ironiskt kallad ”den tragiske hjälten”? Såväl han som demonen får vackert finna sig i att mest av allt tjäna som ett slags redskap, om än stundtals mycket svårkontrollerade sådana.
En annan valfrändskap med Elfriede Jelinek är hur berättaren stundom, en smula syrligt, kommenterar huvudpersonens förehavanden åt oss:
”Nadja har aldrig varit bra på att städa. Hon är en slarver. Se bara hur hon går runt på måfå och försöker göra rent.”
Och nog är berättelsen hopplöst smutsig och oredig på många sätt, liksom på samma gång både hemsk och vacker. Mest av allt är den dock välskriven, angelägen och stark.
Kristian Fredén
