Hon håller liv i historien

– Det handlar om lusten att nå en okänd punkt, säger hon.

Hon har inte hunnit förverkliga sin dröm om att lära sig flyga. Men hon fick utvandra, ta språnget ut vid 16 års ålder, från byn Borsheden i Västerdalarna till Borlänge – "Den stora staden".

Sedan jobbade hon inom vården nästan tio år innan läslusten slog till och hon började på komvux. Hon flyttade till Göteborg och började på kulturvetarlinjen.

Med sig hade hon en viss längtan tillbaka till byn med de 150 invånarna. Plus arvet från en muntlig berättartradition.

– Jag gick mycket med morfar och mormor när jag växte upp, säger Lotta Lotass över en kopp kaffe på Konstmuseet i Göteborg.

– Båda var historieberättare av rang. Någonstans på vägen insåg jag att det vore synd om deras historier försvann.

Skrev gjorde hon av och till. Och trivdes bra med att jobba i äldreomsorgen.

– Jag tycker om äldre. Deras historier är en kulturskatt som bara dör av, år från år. Det har gett mig ett skafferi av berättelser jag bär med mig och kan återkomma till.

Men det var svårt, nästan omöjligt att skriva när hon jobbade i vården.

– Det är så enormt tungt. Jag kom hem, kastade mig i en soffa, slog på TV:n - och ajöss.

För sex år sedan fick hon en forskartjänst på Litteraturvetenskapliga institutionen i Göteborg. Hon skrev uppsatser om serien ”Sandman”, om Bertil Malmbergs dikter. Ganska okänd? Ja, just därför. Doktorsavhandlingen skriver hon om Stig Dagerman.

Och när hon började skriva själv var det ett avsnitt om en polarfärd. Skrivet som lyrik. Hon fick det refuserat. Men hon gjorde om det, nu på prosa och dessutom skrev hon tre avsnitt till som hon visste skulle bli en enhet. Hon grundade boken med ett avsnitt från byn därhemma.

Första delen av ”Kallkällan” är Sverige kring sekelskiftet med myren, milan, hygget. Små vardagshändelser som blir ihågkomna. Världsnyheter som begrundas i tysthet.

– Vissa episoder och namn har jag tagit rakt av, säger Lotta Lotass och ler. Hagströms Per är morfarsfar och Hagströms Fredrik var hans bror som utvandrade. Amerikabreven i boken är hans, jag skrev bara in dem.

Publiken älskar att läsa om sina rötter, skrev en recensent anklagande och försökte nischa in ”Kallkällan” i vildmarksmelankoli. Men för Lotta Lotass är de ett levande arv.

– För mormor och morfar var historierna förstahandsupplevda. Som utvandrarna, släktingar som försvunnit för att inte komma tillbaka. Allt för att söka sin utkomst, försöka försörja sig.

Har man släkt norrut hör man språket ringa i öronen när man läser ”Kallkällan”. (För vackert, skrev någon magsurt.) Lotta Lotass har delvis skrivit på en dialekt som saknar skriftspråk.

– Det har sina problem men jag har alltid älskat dialekter. Det faktum att samma språk kan klä sig i olika dräkter. Och det känns inte som jag fullt ut får vara mig själv när jag inte får prata min egen dialekt.

Lotta Lotass säger att hon nån gång kanske sätter ihop ett lexikon. Ett exempel? Hon funderar och fastnar för vida berest: vibbola.

De andra tre avsnitten i ”Kallkällan” handlar om hospitalet. Om en polarfärd och en färd ut i rymden. Och när Lotta Lotass kommer med en ny bok i höst är det en analys över det motordrivna flygets historia 1903 till 1947. Titel: ”Aerodynamiska tal”.

Jo, hon är flygintresserad och vill lära sig flyga. Hon har hyllmeter med flyghistoria, teknik, men ser det mest från piloternas synvinkel. Boken skrev hon förra våren och den består av historier, poesi, dramatik. Allt med en dokumentär bakgrund, ungefär som i Kallkällan.

En av hennes stora tidiga läsupplevelser var polarfararens Robert Falcon Scotts dagbok. Hon har skrivit fackartiklar, och hon kan tänka sig att skriva en roman om en rysk kosmonaut. Senast lästa bok: om chefen för ryska rymdprogrammet.

– Rymdfärder är en besatthet hos mig sedan jag såg första månlandningen 1969. Då var jag fem år.

Men hon funderar också på fortsättningen av ”Kallkällan”. Arbetsnamnet är ”Kallkällan Band två: Från Gubbro till Löväng”.

Det har gått raskt framåt sedan hon skrev ”Kallkällan” 1999. Hon fick Nöjesguidens Göteborgspris, Bonniers pris till mest lovande unga författare och i april åker hon till Budapest. Svenska institutet har valt henne att representera årets debutanter och hennes bok nummer två kommer i höst.

Men hon verkar inte njuta stort av författarrollen.

– Jag var inte beredd på att bli recenserad och läst, säger hon. Det är svårt att föreställa sig. Och jag hade nog inte insett vilket ansvar man har, mot förlaget, mot själva boken, för att ställa upp och marknadsföra den. Jag tackar nej ibland.

Hon kunde tänka sig att flytta tillbaka till byn om det gått för försörjningen.

– Jag saknar skogen, den drar. Jag är en riktig skogsmulle.

Och det är ingen brist på bra historier och stora händelser på de små orterna.

– Objektivt sett borde händelseflödet vara mindre där. Men det finns folk som sitter i lägenhet i större städer och är mer isolerade än någon i värsta glesbygden.

Åsa-Nisse är mycket underskattad inom svensk film, säger hon sedan. Fantastiska filmer, exakt på pricken. Dialogen i vissa stycken. Stämningen, driften att ge sig in på omöjliga projekt.

– Det är jag uppväxt med, omöjliga projekt. Morfar höll ständigt på att dika ut någon myr, det var hans livsprojekt.

Så det är kanske inte underligt om hennes önskesemester vore på månen "om det gick". Och hon var på Spetsbergen i somras.

– En miniexpedition som tog mig över 80: e breddgraden i alla fall. Jag var ute på Danskön och såg resterna av Andrées ballongfärd. Det var stort för mig.

Anmärkning: Artikeln publicerades ursprungligen i Borås Tidning den 21 februari 2001.