Hon får årets Tunbjörkpris: ”Jag vill komma människor nära”

Hon har bland annat skildrat livet i Europas fattigaste land, trafficking, svensk fikakultur, båtflyktingar i Senegal och häxerianklagade kvinnor i Ghana. Många prestigefyllda fotopriser har hon också fått genom åren, till exempel har hon flera gånger prisats i tävlingen Årets bild och år 2006 vann hon första pris i World Press Award i klassen Arts and entertainment, för en serie bilder från en balettskola i Moldavien.

En röd tråd i hennes arbete är att hon porträtterar utsatta människor, inte sällan kvinnor och barn.

– Jag har aldrig varit intresserad häftiga vinklar och sådant. Jag är intresserad av att komma människor nära. Mina bilder ser enkla ut, de är ofta ”rakt på” och centrerade. Fast det ligger mycket jobb bakom dem även om vissa kanske inte tror det.

Vilket slags bilder är du på jakt efter?

– Jag letar gärna efter de där ögonblicken då en människa stannar upp ett ögonblick för att sedan försvinna iväg någon annanstans – en drömsk situation med ett snabbt ögonkast in i kameran. Så var det med en moldavisk pojke som höll på att leka med sina systrar bland solrosorna. Jag tog många bilder på dem, men tröttnade så småningom för jag tyckte att bilderna blev för gulliga. När jag gick därifrån märkte jag att pojken följde efter mig och ställde sig för att titta på mig. Då kom bilden.

När hon jobbar med ett projekt försöker hon vara på platsen i flera dagar eller ännu längre perioder. I början går mycket tid åt till att lära känna människor och knyta kontakter. Under tiden fotograferar hon i alla möjliga förhållanden, men vilka bilder som hon i slutänden väljer ut avgörs av ljuset.

– Jag är ofta känslig för ljuset och försöker fotografera när det är bra ljus. Själv är jag ganska fåfäng och det är en positiv sak, för jag vill inte framställa andra människor på ett fult sätt. Även om miljön är dyster kan bilderna upplevas som ganska vackra och de människor som har det svårast kan vara starka.

Här nämner hon de häxanklagade kvinnorna i Ghana som av omgivningen betraktas som ett hot och missbrukares mödrar som måste vara starka i en utsatt situation. Människor som kan vara stolta och förtryckta på samma gång.

Vad är det som fångar din blick?

– Jag vill bara bli berörd och engagerad i historien jag dokumenterar. Därför ser jag till att vara påläst, för då blir jag engagerad i historien och i bilden. Jag vill hitta de människor som väljer mig, för det är viktigt med människor som vill bli dokumenterade. De första dagarna går därför åt till att reka och knyta kontakter, och plötsligt sitter man där med människor som vill berätta sin historia. Det är fantastiskt.

Vad är det för projekt som du dras till?

– Ofta innehåller de kvinnor och barn. Jag är bekväm med dem och förstår dem väl. Det finns många manliga fotografer som har svårt att komma in i de rummen. Där har jag en styrka som jag kan utnyttja som kvinna – att komma in i rum som är slutna för män. Det gäller att hitta sin styrka och se vad man kan bidra med inom fotojournalistiken.

Åsa Sjöström har beskrivit sig själv som ett maskrosbarn. Detta efter en tuff uppväxt med en pappa som är missbrukare.

– Jag menar inte att det är detta som har gjort mig till en bra fotograf, men visst tror jag att min uppväxt har gynnat mig, för jag har blivit bra på att läsa av situationer. Innan jag blev fotografhade jag dessutom en rad olika ströjobb och all livserfarenhet är guld värd för det bidrar till att öka förståelsen för människor i olika situationer.

Som barn drogs hon gärna till rit- och målarblocket. Så småningom växte fotointresset och hon förekommer inte på så många av bilderna i familjealbumen, för hon stod helst bakom kameran.

– I byn där jag växte upp fanns det en fotograf som tog bröllops- och studiobilder. När jag var 15 knackade jag på hos honom och frågade om jag fick bära hans väskor i utbyte mot att låna mörkrummet.

I tonåren köpte hon sin första systemkamera – en gammal och sliten sak – för egna pengar och upptäckte skolans mörkrum. Efter att ha jobbat som exempelvis städare, servitris, djurvårdare och butiksbiträde sökte hon till Nordens fotoskola på Biskops Arnö och kom in. Sedan 2003 har hon arbetat som fotograf i olika sammanhang, däribland 2005–2013 som pressfotograf på Sydsvenskan i Malmö. Hennes fotoprojekt har gjort henne till en av landets mest uppmärksammade och prisbelönta fotografer.

– Fotobranschen är tuff och som frilans är man rätt ensam. Därför är det positivt med all bekräftelse som man kan få. Om man jobbar envist med något som man tror på är jag övertygad om att plötsligt kommer andra också att se det.

Utställningen ”Åsa Sjöström – att synliggöra de osynliga” kommer att visas på Abecita Konstmuseum i Borås mellan 4 oktober 2018 och 20 januari 2019.